Am I on the list?
Heroes är en serietidnings-serie vars idé är att till synes vanligt folk inser att de har ovanliga krafter. Den amerikanska tv-bolagsjätten NBC upplevde de högsta tittarsiffrorna en dramaserie haft på fem år då första avsnittet av Heroes visades. Jag är inte förvånad, denna serie är klippt och skuren för att locka in den stora massan.
Hiro Nakamura, en vanlig kille som är trött på sitt vanliga jobb inser en dag att han kan böja tid och rum. Han är förövrigt den enda återkommande hjälten hittills som inte är från USA, men det första han gör är att teleportera sig från "tråkiga japan" till livfulla New York. Överlycklig spatserar Hiro runt på New Yorks gator och efter en massa "jag är rolig för jag är japansk turist som går omkring på gatan och är rolig" (keyword: Rolig, vilket nästan alltid är Hiros Keyword då han är en så kallad Comic Relief i serien) sprängs plötsligt en atombomb mitt i new york. Hiro lyckas precis teleportera tillbaka sig till Japan. Han förstår att han inte bara teleporterade sig till New York, utan han åkte samtidigt fem veckor framåt i tiden. Nu när han är tillbaka i Japan övertalar han sin vän Ando att följa med honom till USA för att rädda New York från sitt exploderande öde.
So... off to America again.
Parallelt med Hiro och Ando får vi träffa en massa andra heroes som alla har sin lilla historia, men som tillsammans viskar om en större handling. Save the Cheerleader, save the world. Detta var seriens första slogan, eller tagline, eller vad det nu kallas. Rätt ball.
När jag säger att denna serie är som klippt och skuren för den stora massan, menar jag detta:
Ando och Hiro- Japaner och roliga. Asiatiska tittare CHECK!
Mohinder Suresh, den indiska vetenskapsmannen (och kanske världens torraste skådis, jag tror mig minnas att han skrattat en gång och det var lika illa som Tom Cruise skratt i hans filmer (och jag vet att det är lite tidstypiskt att banka ner på Tom Cruise, men att han inte kan skratta när han skådespelar är något som folk (iallafall jag) mobbade honom för redan innan blev spritt språngande skogstokig)): Intellektuella tittare (och indier?) CHECK
The Cheerleader: Highschool america CHECK
Den unga och snygga mamman som extraknäcker som strippa: Kåta killar (och tjejer?) CHECK
Den unga och snyggt förvirrade och känsliga new yourk bon: Kåta tjejer (och killar?) CHECK
Det söta barnet: Inte för att jag har en aning vem i helvette som vill se ännu en lillgammal barnskådis, men det finns säkert någon.... andra barn kanske.... några skumma föräldrar..... eller nått.
Ah, ni förstår poängen. Det finns förståss en massa fler, men i mån om tangenttryck stannar vi här.
Sedan har vi också en massa antagonister, folk som vill sätta käppar i hjulen. Sylar är den stora boven. han söker upp vora hjältar, dödar dem och tar deras förmågor. Det är hans superförmåga (hur kunde han bli annat än ond?). Men vi har cokså brorsan som vill att han och hans syskon håller sina egenskaper hemliga för att rädda sin politiska karriär och pappan som gör allt för att beskydda sin dotter (the cheerleader).
Mohinder Sureshs pappa blev nyligen mördad. Ha hade lyckats genom "the genom project" att kartlägga alla människor med dessa speciella egenskaper. Nu har Mohinder tagit upp hans forskning och genom hans lista föröker han hitta alla heroes och förklara för dem att de itne är ensamma. Are you on the List blev seriens nästa slogan. Hype hype hype. Are you on the list hör man den där trailer rösten säga och allt blir svart... dööön dööönnnnn!
Men jag ser endå denna serie för den är genomtänkt och på vissa ställen ascool. Men den blir lätt transparent. Jag ser ofta skaparna till serien sitta vid sina fina konferensbord och skratta medan de kommer på hur de ska hypa nästa avsnitt lika mycket som det innan. Trovärdigt skådespeleri och dimensionerade karaktärer glöms bort bland allt snack om dyra filter och dramatiska oneliners. Jag menar, spana in dessa:
Peter Petrelli: Are you the one?
Claire Bennet: The one what?
Peter Petrelli: By saving you did I save the world?
Hon vänder sig om efter en stunds tystnad.
Claire: I don´t know. I´m just a cheerleader.
Mr. Bennet: Take this gun just incase he shows up
Isaac Mendes: What am I supposed to do with it?
De tittar varandra rakt i ögonen
Mr Bennet: Save the world.
Ok... har jag klagat tillräckligt för idag? humm.... Min ena lins håller på att flumma runt, mina tänder blöder fortfarande och jag har inte fått något jobb.
Jag läste också i glöd idag av någon anledning. De hade en artikel om att köpa miljövänliga saker i julklappar.
En badolja till din syster, ett kompost-kit till din mamma och An inconveniant truth till din pappa.
Hur var det med könsrollerna? Vad ledsen jag skulle bli om någon köpte ett kompostkit till mig i julklapp. Och folk som alltid har upptagen grejjen på msn framme, det tycker jag är snobbigt och irriterande. Jag ska skriva en Vett och Internetikett bok inom en snar framtid.
SÅ! Nu är jag helt slutklagad (saknar Basse också, men det är inget klag, bara ett faktum). Nu ska jag se det nya Heroes avsnittet! Undra vad som händer *pirrar i magen*
The memoars of O.C; a lovestory
Så O.C är slut. Sista avsnittet är avklarat och aldrig kommer ett nytt avsnitt visas igen. Men varför gillade jag O.C från början? Vad hade denna pubertala "Växa upp rik och troubled medan solen skiner" serie som inte andra serier i samma genre hade? Var det dynamiken mellan skådisarna? Var det den tragiska dramatiken mellan Ryan och Marissa? Eller var det kanske Sandy Cohens imponerande ögonbryn?
Nej. Nej och åter nej (fast de är jävligt imponerande). Framgången klamrades fast i Seth Cohens bleka händer.
I första avsnittet åker Ryan och hans bror fast för bilstöld i slumområdet Chino, Sandy Cohen som då är en public defender ser något av sig själv i den 16 åriga Ryan Atwood och bestämmer sig för att ta hem honom till sitt hus och ge honom en chans att komma på rätt spår. Ryan kliver försiktigt in i the poolhouse (som senare blir hans eget), Seth sitter i skräddare och spelar GTA.
Seth (to Ryan): Do you want to play Grand Theft Auto? It’s pretty cool. You can like, steal cars and … Not that that’s cool. Or uncool. I don’t know …
Tonen är satt. Ryan är det stenhårt tystlåtna problembarnet. Seth den sarkastiska nörden som hela livet blivit mobbad av "the poloteam". Men de blir bästa vänner, och redan efter första avsnittet märker man att de faktiskt kompleterar varandra rätt bra. En rolig och en intensiv. Mötet med Ryan blir en enorm vändpunkt för Seth. Han som alltid blivit nerspöad av de hårda grabbarna får en hård grabb som bästis. Han inser att hårda grabbar faktiskt kan respektera honom och tycka om honom. Han är kanske inte så fel som han och alla andra alltid trott.
Seth: So when you lost your virginity, I was playing Magic the Gathering.
Ryan: You still play Magic.
Seth: Yeah, but not as much.
Seth: If you're alone, cough twice.
Ryan: I'm alone
Seth: I didn't know they had musicals in Chino. I didn't even know they had dancing or laughter.
Seth: I know I should apologize. It's just my pride.
Ryan: What pride?
Seth: Yeah, I guess there's nothing standing in my way.
Seth: How was the mall?
Ryan: Weird…
Seth: Yeah, you've really painted a picture for me. I feel like I was there.
Seth: What happens in Mexico, stays in Mexico.
Ryan: What happens in Mexico?
Seth: I don't know, because it stays there. That is why we must go.
Men Seth är inte bara rolig, snygg och fantasifull han är också hopplöst förälskad i skolans as-snygga prinsessa Summer Roberts. Från början var hon bara tänkt som en bifigur i serien, men hennes stroppiga bimbo sätt (Chino? iyuuu!) blev snart ett måste i varje avsnitt och hon blev castad som en regular i serien.
Summer: So, like, what am I supposed to do?
Seth: (coughs) Over here. (whistles)
Summer: Fine. Let’s go.
Seth: (gets up excitedly) Are you sure? Because…if-if you’re not totally…
Summer: Just don’t talk to me.
Seth: All right, I get it. Our connection’s a little bit deeper than words. (She looks at him) That’s it, I’m done. I’m sorry. Uh, chock full of quiet now.
Marissa: Hey, how come you're the brains? I'm the one who talked us back into that club.
Seth: I'm sorry. I'm the brains.
Ryan: You can be the beauty.
Marissa: Okay, thanks.
Summer: Great, and what am I, Cohen?
Seth: Uh, the boobs?
(Summer hits him)
Seth: Uh, the bitch?
Summer: Okay, I'll take the boobs.
Seth: Hey. So will I.
Hon har rage blackouts, hon har kul och hon har världens snyggaste kropp. I början vet hon inte ens vem Seth är. Och häri ligger första säsongens charm. För hennes resa från ointresserad till fett på är helt trovärdig. Man ser och förstår hur hon börjar gilla Seth trots att det såg helt omöjligt ut från början.
Sen har vi förståss Seth i förhållande till familjen, Chrismukkah, spindelmannen kyssen, Atomic County, the chrismukkah barmitvukkah (stavning?) och subkärlekshistorien mellan Capten Oats och Prinsess Sparkle. Good times.... good times *tänker bort drömmandes*
Sandy: Since the minute you were born I knew I would never take another easy breath without knowing that you were all right.
Seth: So I'm like asthma?
Sandy: Anyone going to be doing drugs?
Seth: I hope so. Otherwise it'd be a lame rock concert.
Kirsten: Chrismukkah is ruined.
Seth: Stop it, right now, ok? Don't give up on the miracle, that is Chrismukkah! What is happening to you…? You'll see. You'll see to. You'll all see. You'll all see.
Ryan: You're really starting to scare me.
Seth: I'm okay with that.
Vad kommer jag ta med från O.C som var en av de första serierna jag började titta på? Uppenbarligen Seth Cohen. Och drömmen om att ha en alldeles egen nörd pojkvän vid sin sida.
Requiem
En aloe Vera är en suckulent växt vilket innebär att den har tjockt köttiga blad eller stjälkar som fungerar som en vattenbehållare. Dessa växter ser man ofta i ökenlandskap av just denna anledning.
Min Aloe Vera fick jag av min pappa på min första födelsedag sen jag flyttade hemifrån. Igår frös den nästan ihjäl. Läget är fortfarande kritiskt, men jag har gjort allt man kan göra för den. Nu är resten av arbetet upp till den själv. Det är den bittra sanningen, vilket coincidentally (oj den blev blå) är vad Aloe Vera betyder (aloe=bitter på arabiska vera=sanning på latin).
Jag kom precis hem från yogan, innan dess ringde jag soc som snällt påpekade att jag antagligen inte har rätt till bidrag förrän tidigast juni vilket är lagom underhållande då jag inte äger ett öre, inte vill ta mer csn lån då jag redan är skyldig 6-siffrigt belopp och ingen arbetsgivare finner någon anledning att anställa mig. I can tell you that this is doing wonders for my self esteem.
Men men, bollen rullar vidare. Träningen har gått över förväntan och jag har inte missat ett enda pass, utan snarare gått ett pass för mycket.
(Veronica Mars spoiler)
Min Aloe Vera var inte det enda som var illa ute igår. Sheriff Don Lamb i Veronica Mars tog ett baseboll trä mot huvudet och avled senare på sjukhuset. Jag gillade Lamb. This is not my week.
Så, Imorgon kommer det absolut sista O.C avsnittet. Detta är vad jag vet (BASSE LÄS INTE, DU MÅSTE SE FÖRST!)
Kirsten föder en frisk dotter, Seth och Summer ska gå skilda vägar och Julie gifter sig antagligen med Ryans Pappa (som förövrigt spelas av samma kille som spelade Hercules).
Jag vet inte om jag är redo för ett sista avsnitt än, även om jag vet allt som kommer hända. Men mer om det imorgon då det blir O.C tema i bloggen. Jag ska fira 4 säsonger av Orange County!
_________________________________________________________________
Nu får du läsa Basse. Undra om du kunde hålla dig från att tjuvkika. Jag skulle det inte.
Och på tal om Basse kommer han hem om 8 dagar. YEY! Då blir det repris på de senaste Lost och Heroes, sedan om vi hinner blir det Bleach, Battlestar Gallactica, Weeds och Veronica Mars.
Bissy bissy.
Nu ska jag äta frulle.
Om alla som läser bara skulle kunna skänka en healande tanke till min Aloe Vera vore jag evigt tacksam.
BANKAI
Nuså, dagar har gått sen jag skrev. Det var knappast meningen, men nu när Bruno kom hem blev det lite svårt att finna tid då jag var ensam med datorn.
Lets see, jag har träningsverk, har tränat varje dag sedan jag fick gymkortet av mamma, men jag vilade på fettisdan, tusdays are the new sundays.
Igår var vi hemma hos Maria och var kreativa. De bakade semlor medan jag tittade på, sedan filade vi på ett aldeles nytt projekt. Nästan för nytt och hemligt för att skriva om här, men jag återkommer.
Imorgon ska jag ringa och best'lla m;te med en soc/handledare, p[ fredag ska jag till arbetsf;rmedlingen
Oj... vad har h'nt med mina sista tre bokst'ver!!!.... Min dator har seri;st flippat.
[terkommer... ska bara starta om och se om det funkar b'ttre...
_______
Ok, tillbaka. Lets test this thing! ååååÅÅÅääääÄÄÄÄööööÖÖÖ
Finnemang. Mooving on.
Det här med att söka jobb alltså, det är otroligt påfrestande. Att bara skriva hur bra man är och hur roligt jag skulle ha när jag jobbar i kassan tar ut det värsta i en. Är jag verkligen glad och trevlig? Ambitiös och stresstålig? Är jag itne bara en okvalificerad suris som aldrig riktigt jobbat i hela mitt liv?
Och så håller jag på.
Började se Ugly Bettuy igår. Det var helt OK, jag fick Sex and the City möter Desperate Housewives vibbar.
Det är en bra och lätt serie att titta på mellan tyngre battlestar gallactica avsnitt.
På Battlestar Gallactica fronten går allt bra. Serien blir ju bara bättre och bättre. Men Onsdagar är faktiskt Veronica Mars och Gilmore Girls dagen.
Så denna blogg är dedikerad till dessa två fantastiska serier. Vill vi ha lite spoilers? Ok, men säg inte att jag inte varnade er:
Nu när Logan och Veronica (LoVe som de kallas på balla forum på internet) ligger på hyllan visar det sig att en viss Piz kommer att ta över. Piz-onica sägs vara ett faktum till säsongsavslutningen.
Och Gilmore girls är inte sämre de. EFter beslutet om skilsmässan mellan Lorelei och Christoffer i förra avsnittet ryktas det nu om att Luke och Lorelei kommer vara tillsammans OCH vänta barn till deras säsongsavslutning.
De var inte så balla spoilers, men jag är sugen på bröd så jag kan inte riktigt koncentrera mig. Detta är varför frukost är den värsta måltiden. Bröd tar slut och då måste man gå och handla såhär det första man gör på morgonkvisten (13.46).
Just idag har jag ju redan varit ute på lunch, men jag står fast vid att det är jobbigt att köpa bröd!
Men Aloevera håller på att dö. Nya skott har poppat upp och det gillar den inte. Nu säckar den ihop och ser riktigt sjuk ut. Jag kan inte ens hålla en kaktus levande, detta börjar bli lite smått patetiskt. Men jag ska försöka plantera om den ikväll, mamma tar med jord och sånt till yogan. Jag har aldrig planterat om en blomma. Gulp.
I go this way och yoga that way
Ok... så nu har jag sett de två första delarna av battlestar Gallactica OCH de 9 första avsnitten i säsong ett, och det ser väldigt bra ut. Men är det någon som kommer ihår varför hon kallas för Starbuck hör gärna av er. Jag missade hela den förklaringen.
Just ja, jag hade en sån där teori om allt igår. Eller om människan och hennes öde. Vad var det nu? Jo, alla djur har en plats i kretsloppet som vi alla vet. Människan är i stort utanför detta kretslopp. Vi saknar mening med andra ord. Eller vi kan iallfall inte se vår mening. Evolutionen gör så att när det finns ett problem löser utvecklingen det. Finns det för mycket myggor föds det fler svalor om allt skulle gå rätt till. Svalors myggätande är en viktig del i ekosystemet.
Alla organismer föds med en roll i det komplexa systemet som är vårat jordklot.
Människor föds roll-lös. Vi har inget djur vi behöver äta upp, ingen växt vi borde idissla eller platts vi ska befinna oss på. Vi står utanför systemet jorden. Inte över det, bara utanför det.
Varför vill evolutionen ha fram en sådan varelse? Vad är det för vits med oss?
Vår vits är att titta utanför jorden. Vi är inte bundna till jorden, om vi försvinner kommer jorden fortfarande ha sitt slutna kretslopp. Men kan säga att vi är fria från kretsloppet och kan därför konsentrera hela vår varelse åt att spana upp mot himlen.
Ja, jag har sett för mycket Battlestar Gallactica. Kanske ska vi rädda jorden, det kanske är vårt uppdrag och det kan vara varför evolutionen skapade oss. Kanske är vårat uppdrag att flytta över jordens krettslopp till andra ställen innan planeten går under av naturliga orsaker (solen brinner ut, svarta hål eller stora kometer kolliderar med tredje klotet från solen).
Eller inte. Nåväl, jag är ltie yogig idag, då blir man såhär.
Nä... jag ska åka till Maria och fika med Bruno och Blåbis. I will be back.
Then came the rooster!
Veckans nagel i ögat:
Blödande tandkött. Låter blä och ÄR blä. Bara inte mina tänder ramlar av!
Igårkväll såg jag O.C, Greys Anatomy, Scrubs, Smallville och första avsnitten av Battlestar Gallactica.All in all you can say it was a good night!
Nästa fredag visas det absolut sista O.C avsnittet i historien. Jag måste göra en speciell kväll av det. Lassange kanske? Hur stavar man lassange?
Pubertet är något som föräldrarna går igenom när deras barn upptäcker andra ideal.
Något sånt läste jag på internet för några dagar sen. Jag tyckte det var bra sagt eller skrivet.
Vem är den där Internet egentligen?
Gjorde mina 20/50 igår. Idag ska jag gå och träna lite med mamma och förhoppningsvis spendera många långa tankegångar inne i bastun.
Allt jag skriver blir bara två rader långt idag. Jag känner mig lite abrupt.
Battlestar Gallactica verkar ju helt otrligt skitbra. Varför har ingen sagt något tidigare? Storyn har mystik, spänning och anknyter till oss jordbor på ett så smart sätt. Måste hitta folk som ser på battlestar, var finner man dem? Eller snarare: Where the Frack are you guys?
Jag är hungrig men har ingen frukost hemma. Funderar på att laga lunch istället, klockan är ju ändå 14.44, men känner mig oinspirerad. Undra när Bruno kommer hem?
Nä, detta blir itne bättre än så. Planen är iallafall on track. The times are changing!
Basse, kan du komma hem nu? Jag är lite saknig idag.
Dag två: del ett...uppdatering
Så! Redovisningsdax.
Mina 20 armhävningar och 50 situps gjordes igår. Tog kanske 5 minuter eller mindre. Men det är en början, nya och bra rutiner är hela grunden för min ändring.
Gröna Lund ringde ju och totalnobbade mig igår, men precis när jag grävt ner mig långt nog för att ge upp och titta på TV resten av livet får jag två samtal:
Samtal ett:
Hej, jag är från Rooster. Vill du komma in på arbetsintervju imorgon? (alltså idag)
Samtal två:
Ge mig ditt CV så kan jag skicka runt det på Agnes jobb (eller Patricia som hon nu heter)
Oj.... ett samtal till fick jag faktiskt, och lite brev, men först samtal så vi håller någon slags ordning på detta.
Samtal två:
Jag tänkte att ja skulle följa med dig till Arbetsförmedlingen imorgon, jag kommer nämligen vara på söder.
Och sen breven. Jag hade en massa tid att göra av med igår och bestämde för att äntligen ta bort alla lådor och skit som legat i lägenheten sedan jag flyttade in igen. När jag rensade ur soffbordslådan hittar jag en bunt med brev. Brev jag antagligen fått under min vistelse i forna land. Och titta där, jag har visst kommit in på min kurs och uppropet är i mars!
Skum dag igår, starta blogg lixom. Det är inte varje dag man gör det. Men mitt uppdrag att bli lycklig och lyckad kräver att jag publicerar resultat, annars har jag så lätt för att ge upp.
Men idag då. Klockan ringer elva, jag ger upp snoozknappen vid kvart i tolv. Möter Syster för att gå till arbetsförmedlingen. Hennes kompis vet att de söker jobb på hennes Vi, och det är dit jag är påväg nu med CV och skit i högsta hugg. Jag har försökt skriva ut min bild också, men av någon anledning blir den grönare och grönare för varje gång.
Arbetsförmedlingen gick bra, har skrivit in mig och ska på möte om en vecka. Sedan stapplade jag i mina svarta klackar till min arbetsintervju. Ingen kassavana? Nehe. Men jag är stresstålig. Jaha?
De ringer om de är itnresserade och så får man provjobba några timmar.
Nu är uppdatering klar, återkommer när jag har hittat några djupa eller intressanta tankegångar eller när jag kommit hem från att sökt jobb, vilket som funkar för mig.
Jag var äldre igår
Igår kväll skrev jag i min nya dagbok (som jag lovat mig själv att skriva i varje natt) att jag skulle ändra saker och ting idag. Såhär har det gått hittills:
Jag gick upp klockan 13.00, vilket var någon timme mer än önskat, satte på mig de mjukiskläder jag hade slängt av mig igår innan läggdags och marscherade rakt fram till datorn. Med hjälp av datorn konstaterade jag att ett nytt Lostavsnitt sänts, jag har nio nya mejl som lurat sig igenom mitt junkmail filter och jag har prydligt skrivit in i min kalender att nya Smallville avsnitt kommer ut på Thursdays i USA (vilket blir fredag i Sverige).
Allt detta är hittills läskigt likt gårdagens "morgon" sysslor.
Men så ringde jag Gröna Lund. De har ju smsat två gånger redan. Jag är inte ens nervös, finner något slags lugn och proffessionalism som jag inte visste att jag hade. Detta kommer fan gå, jag kommer äntligen få ett jobb!
-Du har ingen kassavana ser jag här.
Nåväl. Än har jag bara varit uppe i 46 minuter, det finns fortfarande tid att ändra. Detta finurlade jag på igår kväll när jag försökte sova, vilket har blivit exponentiellt svårare i takt med att promenaden till Konsum har blivit my main source of exercise:
50 situps.
20 mes-armhävningar.
Varje dag, utan undantag. Detta kommer redovisas i denna blogg, och FY SKÄMS på mig om jag ljuger eller fuskar!
Men det räcker ju inte med 3 minuters träning på mattan i vardagsrummet tänker ni, och jag håller med. Jag ringde min mamma för att berätta om att jag inte ens kan få ett jobb på Grönan denna sommar och hon sa att hon ska köpa träningskort på mitt gym. Så utöver det ovanstående muskelarbetet ska jag gå 4 lektioner yoga i veckan samt ytterligare intressanta klasser. Minst 4 pass i veckan!
Detta ska också redovisas här.
Men denna ändring jag talar om är inte bara en fysisk ändring. Jag behöver ändra så mycket mer. Framförallt måste jag hitta tillbaka till att ha Kul och att ha intresse för saker.
Detta är min "change my life" blogg. 15 februari sätter allt igång. Känner ni?
Nej, inte jag heller. Men det ska inte hindra mig.
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!