Carrigan

Så, jag har börjat titta på Dexter (en ny amerikansk serie som handlar om hur det skulle se ut om en psykomassmurderer arbetade för att lösa brott, vilket kusligt nog inte vore så dåligt) och börjat märke en del liknelser mellan seriens huvudroll och mig själv. Men inga stora saker, jag håller inte just nu på att outa mig själv på min blogg för publicitet (men jag har haft bisexuella upplevelser om det säljer!) och sanningen är att skulle ni rannsaka min lägenhet borde ni hitta en skadeskjuten Aloe Vera i sina sista andetag. Men vad jag egentligen menar med att vi är lika, Dexter och jag, är att vi båda lever helt i huvudet. Ibland skådespelar jag för att passa in. Ibland vet jag inte om "Jag" finns utan undrar om jag bara har fuskat till mig ett "jag" som inte är jag.

ok.... nog flummerier. Dexter är bra, rå och bra. Borde köpas in till Sverige av svt.
Del två av detta blogginlägg utan kärna:

Jag har haft en känsla i vårluften, en längtan till en ensam skuta i Stockholms vågande skärgård. Nio dagar på Constantia. Nio dagar som befann sig innan Carina part II eller part V jag vet inte vilken part det är längre men vad jag menade var innan Bruno och Olle, innan Riddarfjärdens Gymnasium och innan serier satt klorna i mig på riktigt. Längtan är fel ord, erinran kanske passar bättre. Jag tänker inte ofta tillbaka på min tid som sjöman på de farliga haven, men så plötsligt landar ett slags färskt solsken lugnt över Stockholms yta och tar mig seglande därifrån.

Jag har varit en riktig sjöman, inte bara som en semester. Vi gick på grund, skrubbade rent potatisar med balja och sopkvast, råkade segla rakt in i ett naturreservat för sälar och en gång exploderade spisen och brände upp allt hår på vår kocks båda ben. Den enda gången stormen hälsade på hade jag och mitt arbetslag nattvakten vilket förstås resulterade i att jag spydde över räcket medan Hakon, vår norska kapten, bredbent spelade dragspel i fören.

Det var jag och Johan... eller hette han Johan? Första natten på båten var vi för många kroppar för antalet sovplatser. Jag frågade Johan om han ville sova i min säng, jag minns inte stunden jag frågade men jag kommer ihåg att det kändes lugnt. Inte alls pinsamt, jag var aldrig orolig för att han skulle säga nej för det var han och jag, redan från första sekunden vi sågs. Medan vi seglade genom skärgården planerade vi vilken segelbåt vi skulle köpa så fort vi hade pengar, vi hade gemensam ekonomi (Carina, jag köpte lite Keso till dig men de hade ingen sojakorv!) och vi var, humm hur förklarar man, vi var bara självklara. Men vi gjorde aldrig något. Ingen kyss ingenting.

Jag vet inte riktigt varför minnet av Johan ska ha en egen del i min blogg egentligen. Men detta är ett minne som är mitt eget, helt utanför det liv jag lever. Det kanske är därför det kommer tillbaka då och då, för att annars skulle jag till slut tro att det aldrig hänt. Jag och Johan blev aldrig komplicerade, vi råkade bara dela nio dagar i julis molnfria skärgård.

Del tre av detta inlägg, och försök gärna att glömma hur smörigt och fjantigt del två var:
Jag har delat ut lappar i två veckor nu. Ja, jag erkänner, jag jobbar som en sån där jobbig typ som kränker ens privatliv och tvingar till konfrontation. "Nybakt frukostbröd levererat till dörren?" säger jag käckt medan folk tyst fantiserar om hur de kväver mig genom att rulla ihop mina ändlösa rosa lappar och trycka in dem i min käcka käft.
Det är inte ett glamouröst jobb.
Det är inte ett varmt jobb.
Det är inte ett omväxlande och utmanande jobb.
Men det är en lektion i att vara mobbad.

Folk som ser mig på andra sidan gatan tittar raskt bort och man går gärna en obekväm omväg involverande pendlande yxor än att gå förbi mig. Jag gör det också med de 30 greenpeace arbetarna som står vid medis, jag vet ju precis hur jobbiga vi är.

Men jag måste ändå säga att jag har ett snäppet större förakt för telemarketing folk, telemarketörer if you will. De infiltrerar ens hembas, sin lugna oas vilket gör dem till en farligare fiende. Men om man funderar ett varv till är de också lite modiga. För tänk om Gud eller aliens eller någon annan mäktig instans tvingar oss avrätta eller ge bort 100 000 människor för fortsatt överlevnad av vår tvåbenta ras, då är det ju telemarketingfolket som ryker i första hand, de och Americas next Pussycat Doll finallister, kronofogden och Lisa M från mellanstadiet som la penslar i min sko i ett rätt så udda försök att mobba mig (hennes namn har ändrats i risk att jag åker in för olaga hot om hennes riktiga identitet ges ut, särskilt med tanke på del ett av denna blogg där jag erkänner mina liknelser med Dexter, men detta var ju mest på skämt, "Lisa M" är säkert jätte snäll nu och fin och bra och har förhoppningsvis lämnat sina penseldroppande dagar bakom sig).

Nå.... det var allt. Nu ska jag sluta skriva för denna gång så det är bäst att ni slutar läsa.
Härligt med vår, jag tror det är slutsatsen.