Carrigan

Vad kan man säga? Jag har lätt för att bli arg, fast det stämmer inte helt ändå, jag har lätt för att ta åt mig är det jag menar. Som en daggmask som instinktivt håller sig borta från sur jord för att slippa fräta tar jag genast in folket: Vem kan jag säga vad till, han verkar lite sur, den andra lite ledsen, hon vill inte prata hångel och den där har problem med vikt. Hela tiden denna dans runt problemen.
Jag tar åt mig så fort någon visar tecken på vrede. Det börjar mala flitigare än någonsin i nöten. Vad har jag gjort, kan jag försvara mig, vad kommer deras attack att vara (du vet, den som aldrig kommer). Och när allt går över utan att någonting sagt känner jag mig kränkt för jag har nog kännt vad du tänkt om mig under dagen. Kanske några känsliga knappar försiktigt blivit tryckta på (Sitter du här och latar dig?) eller bara en tomhet i mottagandet av mina yttrade meningar (Jaha.... Ok?). Aldrig något riktigt utspel eller något direkt uttalat, jämt bara smått petande runt det öppna såret. Allt har ju en sån lång historia, varje nytt samtalsämne spinner ett smalt och rangligt torn, för varje mening får man säga mindre, cencureras mer och riskera att fälla allt.

Varför är det bara jag som märker att allt är såhär långsmalt och svindlande. Som djurbenen i Salvador Dalis tavlor. Ostadigt och hotfullt.

I mitt nyfunna acceptans av mitt eget grubblande rotade sig en familj tanke. Eller rättare sagt en syskon tanke. Som barn och ungdom tänkte jag mest på föräldrarna, hur de påverkade och styrde och inte påverkade. Mina syskon var bundsförvanter. Min historia blev alltid våran historia. Men nu har jag kommit in på syskonens svindlande tankegång. Och här finns det mängder av tabuer, hinder som förvirrar bort mig från kärnan. Jag vet inte vilken ende jag ska börja grubbla. 

Så jag åker ut och badar med mina syskon, känner av stämningen och tillslut vågar jag mig på ett konstaterande. Jag grubblar om oss, vi syskon, bundförvanter, främlingar, medresenärer. Jag tycker vi är viktiga. Snälla tyck det lite ni med.

Men så kommer en sån där stämning två dagar senare. En sån där jag blivit hårt drillad hela min uppväxt att lära känna. Den där irritationen. Någon tänker o-bra (jag bestämde mig tillslut för att Elak var ett för starkt ord) tankar om mig. Och denna någon är ett syskon. Ett av dem jag bara dagar innan visat min smått blyga själ för (om än bara väldigt flyktigt).
Hjärnan slår på auto-pilot. Vad har jag gjort, vad kan man störa sig på och vad kan vara mitt försvar i alla dessa scenarion? Och till sist den viktigaste frågan (och då alltså den jobbigaste): Har jag fel?

När det mest uttalade påhoppet kommer är jag redo. Om det är något mitt grubblande och frågande av bekanta har sagt mig är det att stå upp för sig själv. Att vara RAK. 'De som inte hjälpt till att laga mat kan ju diska' 'Men va spydig du låter, är du irriterad på mig?' 'Nej, va pratar du om?'  (sedan säger mamma lågt i mitt öra 'Jag håller med dig')

Jag blev rubbad, mer än vanligt. Hur kan man vara så vårdslös med en relation som våran? Nu när jag, med oerhörd svårighet visat att vi är viktiga, att jag vill att vi ska in på lagning.


--

Tuff dag, av så många anledningar. Om man bara frågade skulle man få veta att jag gav upp min plats på tennisplanen för att låta två andra ha kul, jag tog hand om Hera för att låta mamma bada, jag satt och läste för att inte ge folk skuldkänslor över deras scheman utan mig OCH blev utskickad ur köket 4 gånger för att de sa att inget fanns att göra.
Men han frågar inte. Han blir irriterad.
Han känner mig inte alls