Carrigan

Nancy Botwin har det inte lätt just nu. En smärre kris om man formulerar det milt. Hon går runt med intensivt uppspärrade ögon men som inte ger annat intryck än trötthet. Hon går bestämt men utan att studsa, nästan som att hon flyter fram. Någonstans däri finner man gemensam mark med Nancy. Men hon finns ju inte på riktigt, hon är bara en karaktär i en serie. (Weeds)

Själv svettas jag fram dessa ändlöst blåa dagar. Och det är med en medfödd ångest jag nyvaket ser mina vinröda gardiner lysa som brinnande när de försöker hålla bländande solstrålar ute från min grotta på Södermalm. Jag har nog aldrig riktigt lärt mig uppskatta värme, trots mitt absoluta förakt mot kyla. Det är en sådan där typisk Carina grej att längta hela vintern efter sommar, och sedan förbanna svetten i armhålorna. (Var det för äckligt?) Ingenstans kan jag frodas utan ansträngning, allting är lite jobbigt.

Jag träffade min syster som är min absoluta motsats trots att det har hänt att folk misstar mig för henne. Hon passar in i sommaren, kan springa 5 kilometer spåret i Hellasgården mitt i den varmaste tiden på dagen, flåsa och stånka sig uppför backarna och fortfarande finna tid att skrika "Jag älskar sommaren" till sin man som sprungit i förväg av ren vana och fåfänga (fåfänga var hans eget ord) och sedan när han inte hörde henne skrika det en gång till. Själv får jag håll, blir knallröd i ansiktet av ansträngning och önskar mig någon annan stans. Men jag vet inte vart. jag vet aldrig vart. Bara bort bortbortbort. Detta eviga.

Det var så länge sedan jag hade ett svar, en plats en tid att vara nöjd med.


Jaaaaa... jag läser balla böcker för tillfället som sätter dessa tankar i ruljans. De finns väl altid där men jag hittar så sällan ord att sätta fast dem med. Och när jag hittar något att nåla upp förvirrade funderingar med blir det ofta seriösa frågeställningar och dåligt beskrivande metaforer blandat med en hel del svartsjuka. Jag slutar aldrig förundras över vilket språk jag verkar ha förankrat.
Som nu. Jag känner mig faktiskt laddad och det ville jag få fram här. Men laddningen förloras i segt pladder. Vad jag vill få fram är att jag måste arbeta på att tycka om sommaren när den är här. Och jag är laddad för att börja arbeta med att gå i rätt riktning äntligen.

Jag kan nog bli bra om jag fortsätter grubbla.

Ni kan kalla mig Grubbler08, och se hur all världens sanningar ska upptäckas och filtreras genom min ständigt malande tankegång.