Carrigan

Det är den tredje juni och för ett otränat öga skulle man kanske se en helt vanlig dag, en dag som exakt alla andra. Jag åt lunch till frukost. Tog ett långt bad som morgondusch. Spanade lite Sons of Anarchy, lite The Trews, lite kolla mejlen, lite spela wordfeud. Och som precis alla andra dagar låste jag min ytterdörr 14.30. Hälsade på en granne och brände ner för att hämta upp en kaffe på kaffe. 25 spänn redo. Marita dröjer extra länge, det kan hon göra ibland när det är lugnt i lokalen. Hon pratar med någon annan kaffestammis och jag står snällt och väntar. Jag hinner inse att jag glömt mina hörlurar hemma i alkoven, gör en snabb överslagsräkning och kommer fram till att de måste hämtas no matter what. När hon häller upp den skummade mjölken i take away koppen säger hon att detta nog är en extra god kaffe, den luktade nämligen gudomligt! Jag säger säkert och tack och trevlig dag och bladar hem igen. En vanlig morgon. Klockan var nu 14.38.

Utan att fundera över hur det går till så går jag till affären. Klockan har råkat slå 08.30 och jag känner mig oroväckande normal för att ha sovit sisådär precis vid snudden av ingenting. Det är en stockholmstisdag i april och våren har både kommit och vänt i dörren, men solen står klar och lysande bakom blå himmel och inte en endaste av oss morgonfolk kan verka oberörda av vetskapen att snart, snart smäller det.
Inte en endaste latte har jag hunnit dricka än.

Det ska bli svamp till middag, och middagen ligger just här och nu som en horisont bakom blå himmel. Varma mackor med svamp och sparris, gärna en hackad chili och lite ost. Vilken ost? Fan vet jag, men det blir säkert bra. Utan att veta hur det ska tillagas så köper jag tankspritt ingredienser. Skrattar åt de roliga varorna. Plockar upp ett knippe sparris och glömmer det vid äpplena. Köper en påse mandariner och hinner äta upp dem innan jag kommer till kassan.

Dagens första latte blir först efter tygaffären där jag skrattar tankspritt över stuvar och sjalar och knappar och patches. Tyg är kul. Och min symaskin fungerar inte än, men projektet få-symaskin-att-funka ligger som ett uppdrag bakom blå himmel och visst är den snygg och egentligen kanske den inte behöver fungera för att jag älskar den ändå.

Nä, jag har redan hunnit ljuga. Fast inte med flit. För jag har glömt att jag redan hunnit dricka en latte faktiskt. På soda med en varm macka som jag inte vet hur den har tillagats, men finner ändå mig själv fundera över det och tycka att den var god. Små saker som inspirerar.

Jag lyckas inte alls med soduko denna dag i april. Denna ljusa klara dag som också snöade lite från blå himmel. Ingenting konstigt med det.

När jag halvsover mig igenom en latterast och halvgråtskrattar resten av andra hälften bestämmer jag att det är hemgång. Klockan har blivit tolv timmar gammal och jag har jobb att göra hemma. Där jag bor. Och hemma lyser det vitt av sol genom dammigt fönster. Solen värmer och jag tänker skaffa mig fräknar i sommar. Och jag vet att alla vet att snart, snart så smäller det.

På min splitternya secondhand tron funderar jag över om splitternya secondhand tron är en särskrivning. Om hans och greta bara är några sidor lång och varför jag inte gillar den speciellt mycket. Om man kan vara kär i ett bord. Hur det ska gå för John Lavelle och hans nya affärsidé. Om kreativitet är något man kan råka vaska. Om morgonmänniska bara inte ligger i min natur. Att min tron kan vara lite jobbig då mitt hår har en tendens att vilja fastna i den trots att jag vill ställa mig upp. Lite om en gammal symaskin och hur det snöade tidigare idag från klarblå himmel. Om sådana saker funderar jag på min splitternya secondhand tron.

Solen har försvunnit för denna dag och jupiter lyser starkt bakom svart himmel. Och i tron om att tro på snartet, så är snartet snart här och då ska jag skaffa mig lite fräknar.
Punkt.

Men att leva som en människa, i denna värld full av människor, där bara människor kan höras, är lite av en underlig upplevelse. Vad ska man tänka på? Hur är man en bra varelse? Hur kan man hjälpa?

Och dessa frågor, är de bara tomt prat eller är de faktiska problem som universum lägger på oss, vi de enda som kan formulera och fundera och svara på dem?

Så att komma fram till att det enda vi vet är att vi inte vet någonting är något vi fattade och skrev ner för flera tusen år sedan. Nu då. Kan vi något? Vet vi något? Får vi fundera på sådana saker, eller är det ett slöseri med den korta tiden vi lever som iaktagare på jorden?

För tusen år sedan funderade jag lite granna på att det är tankegångarna som är viktiga. Att det finns några nördar som är supervarelser (jämfört med oss) som skapade världen för att låta oss fundera, så att de bara kunde ta våra tankekedjor och sen redovisa resultaten. Låta oss gå igenom lidandet, precis som vi behandlar våra kor eller höns eller grisar. Som ett verktyg att utnyttja.

Vilket endgame de har vet jag ingenting om, kanske är de superdatorer som behöver ett personligt perspektiv på sanning. Kanske finns det ingen sanning för en digital tänkare, utan bara för en åskådare, en analog android som måste fungera under ett specifikt antal dimentioner, fysiska lagar och en specifik livsupplevelse. Kanske har de skapat dimensioner för att kategorisera tankegångar. En slags interdimentionell, interintellektuell vetenskap för att få reda på de olika nivåerna av sanning.

Denna tankegång rotade sig mycket i mig. Lite som en sanning. Bara tankegången är sann är allt tillåtet. Dessa supervarelser behöver alla möjliga perspektiv och jag vill hjälpa till. Det speciella med oss varelser, i en analog värld, är att vi blir unika. Det finns för många möjligheter och intryck för att vi ska kunna bli identiska, vilket inte är detsamma för digitala varelser, där allt är inrutat. De kanske t om ser på oss som högre varelser på frund av våran möjlighet till frågeställning.
Kanske är vi föräldrar till dessa varelser och de är i sin tur föräldrar till oss.

Dessa tankar. Spelar de roll? Jag är fortfarande ingenting. Eller allting. Eller precis densamma som alltid.

Är jag ensam i detta?
Är detta en tankegång som kommer hålla i mig för alltid?

Jag antar att det är detta jag frågar.

När man inte skriver på länge saknar man ord. Och när man saknar ord är det svårt att förklara sin status. Eller ens ett bra argument eller en rolig historia.

Jag har precis kommer hem från New York. Där bodde jag ett tag, ett tag med Bruno, ett tag ensam. Jag hade kul oftast, sprang runt i tunnelbanesystemet och på olika latteserveringar, en del barer och några väl utvalda tak. Ibland regnade det och ibland snöstorm, men oftast var det sol och blåa himlar. Under dessa himlar skrattade jag mycket, softade en del men dansade aldrig.

Nu är jag hemma igen. I staden jag föddes och växte upp. Känner mig lite vinglig.



Change is growth.

I like to engage in astral perversion, and my fondness is to be sucked off by ring-tailed fruit bats, while in engaging in oral-erotic relationships with homosexual ardvarks in bathtubs full of lukewarm jello in late-night motel plate-job slurp circles and jelaworztes.

Först lite snabbfakta:

Lägenheten ser ut som ett fan.
Jag kom hem kl 04.50 imorse.
Jag har nu två pälsmössor (Vintern har kanske aldrig sett så lovande ut?)
Café Mix måndagar och tisdagar.


Idag är jag sådär sugen på att ta tag i saker och ting. Ska försöka ta mig till löplabbet och fixa skor, lämna in lite tidrapporter runt omkring i stan och tvätta tvätta tvätta. Imorgon bär det av igen till Tyresö Slott för grill och vinhäng med systern, kanske en och annan fotbollsmatch också. Ganska o-slottigt med fotboll, men om jag vore en kunglighet skulle jag bara åka omkring på olika viktiga fotbollsmatcher och kanske köpa mig något coolt litet okänt lag någonstans som jag kunde följa slaviskt under säsongen.

Oh, If I were royalty.
Kanske namnet på min nya bok?

Hiromi ringde för 7 minuter sedan och frågade om jag ville jobba igen. Den där härliga ångesten kom tillbaka som en gammal rostig kunskap som man helt plöttsligt kom ihåg igen. Han sa att han inte orkade träna upp någon ny, det är för jobbigt, han behöver någon som kan. Fuckfuckfuck tänkte jag medan jag sa att självklart kan jag jobba. Jag minns inte hälften av alla rutiner, och även de jag minns är kryddade med osäkerhet och en och annan utskällning.
Men pengar.
hemskt.
Att allt fungerar såhär, att man måste ta det man kan få är ett flummigt system.
Igår när jag och käre bror åkte hem från Dalhalla, där vi förövrigt hade sett Arcade Fire som var helt tokbra, back to the point. Vi satt iallafall i bussen och bakom oss satt två herrar. De pratade med varandra om allt möjligt. Men varenda samtal de förde var något som hade med mig och bror att göra. Allt från Tennis till arbetsmiljötidningen som de inte kom på namnet på.

Sen kom de in på musik.
Det lät ungefär såhär:
-Jag vill göra riktigt bögig disco, det tror jag blir svinbra.
-Ja, om bögar gillar det, då gillar ju alla det.
-Hörru, hur sjukt är det att man vet precis hur bögmusik låter, men inte har en aning om vad flator lyssnar på? Typiskt bevis för den patriarkala samhällsstrukturen vi alla lever i.
-Gillar flator musik?
-Nej, det är iofs sant. De gillar ljudet av borrar.

Sen fortsatte de med att anklaga dagens ungdom för att vara för ordentliga och duktiga. Varför är det ingen som ställer sig upp och revolutionerar mot dagens samhälle? Alla går jämt och oroar sig för att den nya generationen inte har moral och är förfallet för samhället, men motsatsen är fanemej läskigare. osvosv.

Så i sann motbeviselse (it's a word):
JAG PROTESTERAR MOT SAMHÄLLET.
ALLT DÅLIGT I DET SKA BORT.
ALLT BRA SKA FÖRHÖJAS.

So say we all.


ps. Hur cool är denna bild?



Willie Nelson och Snoop Dogg lighting up at the Glastonbury festival.
Ah, to be a fly on that wall.

Historisk skärmdump.