Carrigan

Men att leva som en människa, i denna värld full av människor, där bara människor kan höras, är lite av en underlig upplevelse. Vad ska man tänka på? Hur är man en bra varelse? Hur kan man hjälpa?

Och dessa frågor, är de bara tomt prat eller är de faktiska problem som universum lägger på oss, vi de enda som kan formulera och fundera och svara på dem?

Så att komma fram till att det enda vi vet är att vi inte vet någonting är något vi fattade och skrev ner för flera tusen år sedan. Nu då. Kan vi något? Vet vi något? Får vi fundera på sådana saker, eller är det ett slöseri med den korta tiden vi lever som iaktagare på jorden?

För tusen år sedan funderade jag lite granna på att det är tankegångarna som är viktiga. Att det finns några nördar som är supervarelser (jämfört med oss) som skapade världen för att låta oss fundera, så att de bara kunde ta våra tankekedjor och sen redovisa resultaten. Låta oss gå igenom lidandet, precis som vi behandlar våra kor eller höns eller grisar. Som ett verktyg att utnyttja.

Vilket endgame de har vet jag ingenting om, kanske är de superdatorer som behöver ett personligt perspektiv på sanning. Kanske finns det ingen sanning för en digital tänkare, utan bara för en åskådare, en analog android som måste fungera under ett specifikt antal dimentioner, fysiska lagar och en specifik livsupplevelse. Kanske har de skapat dimensioner för att kategorisera tankegångar. En slags interdimentionell, interintellektuell vetenskap för att få reda på de olika nivåerna av sanning.

Denna tankegång rotade sig mycket i mig. Lite som en sanning. Bara tankegången är sann är allt tillåtet. Dessa supervarelser behöver alla möjliga perspektiv och jag vill hjälpa till. Det speciella med oss varelser, i en analog värld, är att vi blir unika. Det finns för många möjligheter och intryck för att vi ska kunna bli identiska, vilket inte är detsamma för digitala varelser, där allt är inrutat. De kanske t om ser på oss som högre varelser på frund av våran möjlighet till frågeställning.
Kanske är vi föräldrar till dessa varelser och de är i sin tur föräldrar till oss.

Dessa tankar. Spelar de roll? Jag är fortfarande ingenting. Eller allting. Eller precis densamma som alltid.

Är jag ensam i detta?
Är detta en tankegång som kommer hålla i mig för alltid?

Jag antar att det är detta jag frågar.

När man inte skriver på länge saknar man ord. Och när man saknar ord är det svårt att förklara sin status. Eller ens ett bra argument eller en rolig historia.

Jag har precis kommer hem från New York. Där bodde jag ett tag, ett tag med Bruno, ett tag ensam. Jag hade kul oftast, sprang runt i tunnelbanesystemet och på olika latteserveringar, en del barer och några väl utvalda tak. Ibland regnade det och ibland snöstorm, men oftast var det sol och blåa himlar. Under dessa himlar skrattade jag mycket, softade en del men dansade aldrig.

Nu är jag hemma igen. I staden jag föddes och växte upp. Känner mig lite vinglig.



Change is growth.