Skriv nått da mänska!!!!
En förändring.
De STORA känslorna.
Alltid de STORA.
Som avslutas med en oförmåga att göra sig förstådd.
Vem är gadden till min Erik?
Och så finns det förvånansvärt få åsikter som inte går att propagera för. Jag sa en gång för länge sen att det var detta med Förståelse som behövdes. Och jag lever efter det, och jag förstår att säga att man lever efter det kan upplevas som ego, eller pretto, eller ett övergött storhetsvansinne, men detta är min blogg och ingen annans, så om inte jag skriver det jag känner här, vem kommer då göra det?
Berätta din historia för mig, hela den snuskiga sanningen. Jag nickar, förstår och säger m, ja precis, shit på de exakt rätta ställen.
Jag tar det med mig, förståelsen, och tillslut finns det bara likgiltighet kvar. Jag förstår att du blir ledsen när hon gör så, men jag förstår också att hon gör så. Anarki i huvudet.
De STORA känslorna smyger upp bakom mig genom de mindre känslornas stigar. Antingen är allt banalt eller sjukt viktigt. Den frågan är kanske stöst ändå.
Och musiken, vad fan vill den människan? Varför blir man helt meddragen, neddragen och upponer utav lite noter tillsammans med text? Och artisterna. All denna svartsjuka till dessa underbara musiker som ligger och skräpar precis överallt. Kan jag inte vara dem måste jag ju vara med dem.
Skolan borde bara fokusera på att uttrycka sig själv. Pränta in kreativitet på hög nivå, under lång tid och med drastiska metoder. Det är räddningen ur denna individualisiska revolution som jag med öppna armar tar emot men innerst inne är livrädd för.
Ibland har jag svårt att tro att jag bara är jag. Att jag inte är alla i världen, ibland räcker det att se film för att känna att man upplever liv som man aldrig levt (iallafall inte vad jag vet i skrivandets stund). Inatt har jag varit Bob Dylan, det är en komplicerad känsla. Bra komplicerad. Men jag har också varit heath Ledger i sitt sista levnadsår. Bara den grejjen.
Det kanske är därför jag vill göra film.
Vill jag göra film?
Jag kan se poänger hur det än blir.
Och vips är vi tillbaka till min STORA känsla.
Jag tror jag har nått stort på g någonstans, kan jag bara släppa på all min dödvikt.
Det är stökigt i min etta. Min gitarr ligger och vilar i soffan, laddar inför sitt nästa träningspass. TVn är släkt efter en veckas konstant Konståkning. 5 mariestad tränger sig framför spegeln, utgångsdatum för en månad sen. Min stjärna i sovrumstaket har vält och är nu ett UFO. iMacen härmar Arcade Fire på pricken och påskägget mamma smög in här medan jag var ute ligger halvuppätet på mitt trasiga soffbord.
Betyder detta ingenting?
Vi ska bara ta reda på vad vi vill bli och försöka bli det. Det verkar vara allt.
Hur hinner man ens börja fundera över vad man ska bli när det finns oändligt med stjärnor på himlen?
De STORA känslorna.
Alltid de STORA.
Som avslutas med en oförmåga att göra sig förstådd.
Vem är gadden till min Erik?
Och så finns det förvånansvärt få åsikter som inte går att propagera för. Jag sa en gång för länge sen att det var detta med Förståelse som behövdes. Och jag lever efter det, och jag förstår att säga att man lever efter det kan upplevas som ego, eller pretto, eller ett övergött storhetsvansinne, men detta är min blogg och ingen annans, så om inte jag skriver det jag känner här, vem kommer då göra det?
Berätta din historia för mig, hela den snuskiga sanningen. Jag nickar, förstår och säger m, ja precis, shit på de exakt rätta ställen.
Jag tar det med mig, förståelsen, och tillslut finns det bara likgiltighet kvar. Jag förstår att du blir ledsen när hon gör så, men jag förstår också att hon gör så. Anarki i huvudet.
De STORA känslorna smyger upp bakom mig genom de mindre känslornas stigar. Antingen är allt banalt eller sjukt viktigt. Den frågan är kanske stöst ändå.
Och musiken, vad fan vill den människan? Varför blir man helt meddragen, neddragen och upponer utav lite noter tillsammans med text? Och artisterna. All denna svartsjuka till dessa underbara musiker som ligger och skräpar precis överallt. Kan jag inte vara dem måste jag ju vara med dem.
Skolan borde bara fokusera på att uttrycka sig själv. Pränta in kreativitet på hög nivå, under lång tid och med drastiska metoder. Det är räddningen ur denna individualisiska revolution som jag med öppna armar tar emot men innerst inne är livrädd för.
Ibland har jag svårt att tro att jag bara är jag. Att jag inte är alla i världen, ibland räcker det att se film för att känna att man upplever liv som man aldrig levt (iallafall inte vad jag vet i skrivandets stund). Inatt har jag varit Bob Dylan, det är en komplicerad känsla. Bra komplicerad. Men jag har också varit heath Ledger i sitt sista levnadsår. Bara den grejjen.
Det kanske är därför jag vill göra film.
Vill jag göra film?
Jag kan se poänger hur det än blir.
Och vips är vi tillbaka till min STORA känsla.
Jag tror jag har nått stort på g någonstans, kan jag bara släppa på all min dödvikt.
Det är stökigt i min etta. Min gitarr ligger och vilar i soffan, laddar inför sitt nästa träningspass. TVn är släkt efter en veckas konstant Konståkning. 5 mariestad tränger sig framför spegeln, utgångsdatum för en månad sen. Min stjärna i sovrumstaket har vält och är nu ett UFO. iMacen härmar Arcade Fire på pricken och påskägget mamma smög in här medan jag var ute ligger halvuppätet på mitt trasiga soffbord.
Betyder detta ingenting?
Vi ska bara ta reda på vad vi vill bli och försöka bli det. Det verkar vara allt.
Hur hinner man ens börja fundera över vad man ska bli när det finns oändligt med stjärnor på himlen?