Carrigan

Gårdagen i siffror:

1 meltdown
5 avsnitt av californication
1 desperate housewives
3 smallville
4 friday night lights
1 pastasallad med sällskap
0 minuter solsken

__

Denna dag går ungefär i samma tecken. Solen hade somnat när jag vaknade. Igår läste jag dagens DN innan jag skulle sova (när den damp ner i brevlådan satt jag yrvaken och ritade/tittade serier/skrev blogg/facebookade), då var det en insändare som anklagade alla bloggare som hade under 100 unika besökare för att vara egoistiska tråkmånsar. Att ha en blogg om ens eget liv var visst trist och pinsamt. Och jag skämdes lite måste jag säga, för Gud vet att mina unika besökare går att räknas på en och en halv hand. Och ja, min blogg är till för attbabbla om mig och tråkiga saker jag har att säga.

MEN det är inte för att hävda sig, så som insändaren i fråga antydde. Utan för att själv se tillbaka på något och kanske se en liten utveckling. För att själv kunna minnas saker man annars hade glömt bort.

Jag har alltid velat skriva dagbok, men har aldrig orkat göra det. Bara att de få läsare jag har här läser det jag ahr att säga ger mig den där lilla extra orken att fortsätta. Även om det bara är mina vänner (som jag förövrigt tvingat gå in på min blogg) som faktiskt läser.

Och där kommmer punkt två i varför man bloggar, det är lixom ett sätt att hänga på internet, ett sätt att uttrycka sig och profilera sig på den annars så kommerciella webben.

Jag tänkte massa på detta i gårkväll, och slutligen hamnade jag bestämt på åsikten att folk som klagar på att den stora massan tar sig i kragen och är kreativa och uttrycker sig, kan inte vara en speciellt vettig person. Eller iallafall inte en speciellt magisk, fin och sympatisk person.

Sååå...
life may come and go
but your blog will bestå