om jag vore snygg...
...skulle jag köpa mig en hatt att trä på min skalle
skaffa en biljett och åka dig ifatt för att sedan suga på din balle.
Va?
Rim är roliga.
När jag gick i mellanstadiet rimmade jag alla mina skrivuppgifter i ett helt år (vi lämnade in en i veckan at the time). Jag blev utnämnd till klassens författare. Jag ville bli klassens baskettjej, men den som vann skrivtävlingen blev automatiskt författaren. Så när dagen kom och vi alla skulle ta fram vårat bästa verk och sedan läsa upp det för klassen som skulle bedömma vem som vann, tog jag den text jag gillade minst och låtsades ha tappat rösten. Jag läste upp med fejkad heshet. Den rimmade, folk klappade, Carina vann författargrejjen.
Karro blev baskettjejen, jag och Merdean satt avundsjuka med våra diplom i handen (haha, Merdean blev Hindu-forskaren). Vi båda kunde ju ta Karro i basket.
Miljoner år senare hittar jag mitt jävla diplom och Syster brister ut "Blev du utnämnd klassens författare? Det skulle jag vilja ha blivit!"
Ja, ni vet alla hur det är, Livet är ju så otroligt spännande.
"De dansar däruppe, klarvaket
I huset fast klockan är tolv
Då slår det mig plötsligt att taket
Mitt tak är en annans golv"
- Nils Ferlin
Two lost souls swimming in a fishbowl
En tvåminutersblogg.
All denna öl. Håller ni med? All denna djävla öl.
Och psykologi blir mer och mer ballt. Precis som man kunde tänka sig.
Hittade mina nycklar idag, de låg på bordet.
Alla dessa plankrasher. Eller hur? Jag sätter mig inte på ett plan igen
Jag har tagit ut min piercing i naveln. Nu finns där bara ett snett hål. Jag har aldrig nått min navels botten tror jag. Det kanske är vanligt. Jag känner mig rätt vanlig.
Jag är redan tre minuter sen och har ingenting att skriva. Vad är vitsen?
Alla dessa vitsar. Visst?
Det var en gång en lördag
Fan va full jag är. Så full att jag inte ens hajjar pikar. Eller kanske hajjar dem även fast de inte är pikar. Förstår ni vad jag menar? Ni mina tre läsare?
Vad är det som händer? Hajjar ni förvirringen?
Just nu är allt lugnt lixom. Ett stadie av utveckling. Jag vet inte om jag vaggat in mig i någon slags falsk lycka, eller om jag bara känner mig ovan i lyckans varma yllejacka men någonting är skumt. There is someting fishy going on around here *lyfter ögonbrynen sådär som han i Robin Hood*.
Jag mår illa, det är något av en normal för mig känns det just nu. Jag kanske bara ljuger eller hittar på för att det låter bättre, själv har jag ingen aning så gissa fritt. Jag bara håller fast vid kylan, känner fortfarande att något är på gång och det känns skönt. Jag vet förståss inte vad, men det gör inte så mycket. Det behöver inte ens vara något, jag är nöjd bara jag får känna såhär. Såhär frisk.
Men jag mår illa. Och det är alltid en nackdel.
Vad mer. Bloggen funkar inte denna jävliga lördag. Jag har en tenta som ska uppfinnas denna vecka. Uppcon följer. Jag tror jag är rädd. Som vanligt bara, inte speciellt för denna gång. Men det är läskigt att tenta och övergivna nätter i Uppsala har jag mer än ett ledsamt minne ifrån. Men det är hela grejjen tror jag.
Ja vet aldrig vad som ska säjas. Jag är dum nog att inte säga något. Är jag ens mig själv? Finns ens ett mig själv att prata om?
Inatt var vi på något skaldjur. Maria är allergisk så det var inte så konstigt att hon drog. Jag är vegetarian så självklart mår jag lite illa. Vi har alla våra platser vi funkar på. Jag funkar i mörker och fuler, så jag kan se snygg och lysande ut. Det är basic facts.
Fast om jag hade en massa pengar skulle jag nog bara köpa en dator.
Jag borde sova. Bättre än såhär blir det inte inatt. Imorgon är det söndag, för en gång skull skulle det vara skönt att få slippa. Slippa söndagen.
En vecka är fullproppad av söndagar.
Tänk om jag vore idol Carina. Förstår ni hur ball jag skulle vara då?
UppCon!
-En säsong av Friday Night Lights senare-
Friday night lights är fett bra. Men som vanligt säger Ausiello att den har en rättså svag skara åskådare. Detta förvånar mig inte det minsta längre, jag har blivit gammal och cynisk. Men för att se saker ur en positivare riktining så börjar ju seriens andra säsong snart och kanske kommer miljoners miljoner titta!
När vi ändå håller på med önsketänkande har jag några fler saker att ta upp. De uppenbara:
Bring back Veronica Mars
Låt oss få se Lost säsongerna som vanligt istället för ett års uppehåll mellan dem.
Ge mig Sawyer (och nu ocks Matt Searsson i Friday Night lights... vem kan motstå en stammare?)
En extra helgdag i veckan. Börjar bli trött på att tvingas komma till skolan/jobbet bakis bara för att helgdagarna är för få
De mindre uppenbara (nerenbara?) (nerenpåklädda?) (tog jag det för långt nu?) (Ja)(...)
Vill hitta ett par glasögon som jag passar i
Ge mig styrka att faktiskt sitta ner och skriva min tenta
Idol borde gå alla vardagar, inte bara tisdag-torsdag
Lär mig spela guitarr
Ok... slut på den HEEEEELT meningslösa delen av denna blogg.
Mer TV. Jo just ja. Jag har börjat titta på Love Hina som är min första tjej anime serie (ja jag hatar också att de delar upp animen efter kön, helt puckat och elakt). Den är fakitskt helt ok. Eller rent utsagt skitrolig. Handlingen är väl tunnare än de vanliga animeserierna, men skämten är helt otroligt roliga.
Helt enkelt en komedi serie, anime style.
Annars åker jag snart till UppCon fö att sälja manga. Jag kommer nog dö av nervositet och jag ska bo i sovsalar och får itne komma hem på en hel helg. Jag fattar inte hur det ska gå till. Samtidigt som jag ska til UppCon ska min tenta och projektarbete lämnas in.
ässsccchhh.... ingenting jag skriver blir intressant idag. Inte ens för mig. Mina tankar känns hoppiga, ingen fokus alls.
Först vill jag tacka Maria för middag och fest hemma hos henne i helgen. Jag har aldrig varit så mätt och belåten.
Äsh...det vad väl kanske det enda jag egentligen ville säga.
YEY, imorgon blirre pastasallad från skolan. MUUUMMMMSSSS!
en riktig blogg... kanske
Det fick bli min inledning i denna bloggiga blogg. Entourage är över. Delad kritik från mina vänner. Inte lika bra som förra säsonger får jag höra en del av, men själv tycker jag väl att det lunkar på. Jag gillar karaktärerna och njuter av att se dem i rörelse.
Däremot stänger jag fort som fan av TVn när det är ett dåligt program så att det programmet inte ska få min tittarsiffra! För mig är det seriös politiskt bojkott och det är vårt ansvar som tänkande varelser att visa vårat missnöje. Nej tv4, jag tänker inte se dina heroes avsnitt när de föds upp och livnär sig på den Amerikanska publikens (och därför också till stor del resten av världens) intellekt och originalitet.
Jag undrar hur TVbolag vet hur många tittare ett program har. Märker de när jag sätter på TVn? Kan inte SR låna den mackapären och på så sett se vilka som har TV hemma och kräva dem på tv avgiften?
Jag vaknade upp i morse (14.05) och kände hur det saknades konståkning i mitt liv. Det känns som ages ago jag såg mina vänner Evgeni och company. Jag skulle nästan ge mitt lillfinger för en kvadruppel salcov.
Så... nu orkar jag itne vara mer osammanhängande. Jag behöver en röd tråd för att klara denna bakisdag. Hoppas alla i världen har det bra och är väldigt lyckliga nu för det ligger i luften... ett slags lugn med höstjackan. Detta kanske kan funka trots allt...
Konichiwa
Jävlar vilken fulleyra det blev igår av någon outgrundlig anledning. Fast det var nog spriten blandat med syrebristen som slog sig ett spratt över oss.
Bruno kastar öl och papper och örfilar till höger och vänster. Stackars Anton som kom sent. Stackars mig som blev illamående och gick hem och stackars Bruno som (fick jag precis veta) spydde i natt. Men det var ändå roligt. Som fallet så ofta är.
Nu har jag läst ut min bok Mina döttrars systrar. OJojojojojojojojojojoj.... vilken litteratur! Helt tokigt. Nu ska jag ge mig på min första Marianne Fredriksson bok "Paradisets barn" efter att ha lånat av Lovisa. Så det är hon som får skulden om den är dålig.
Fast ännu längre och kanske liiite mer i fokus ligger väl faktumet att jag fått ett nytt jobb. Och jävlar vad jag inte hajjar något. Som tur är har jag inte officiellt börjat än så jag får fortfarande se ut som ett frågetecken hela dagar. Men ush och fy så läskigt detta ska bli.
www.tokyostop.jp
.... en eftermiddag senare
Jag tar åt mig så fort någon visar tecken på vrede. Det börjar mala flitigare än någonsin i nöten. Vad har jag gjort, kan jag försvara mig, vad kommer deras attack att vara (du vet, den som aldrig kommer). Och när allt går över utan att någonting sagt känner jag mig kränkt för jag har nog kännt vad du tänkt om mig under dagen. Kanske några känsliga knappar försiktigt blivit tryckta på (Sitter du här och latar dig?) eller bara en tomhet i mottagandet av mina yttrade meningar (Jaha.... Ok?). Aldrig något riktigt utspel eller något direkt uttalat, jämt bara smått petande runt det öppna såret. Allt har ju en sån lång historia, varje nytt samtalsämne spinner ett smalt och rangligt torn, för varje mening får man säga mindre, cencureras mer och riskera att fälla allt.
Varför är det bara jag som märker att allt är såhär långsmalt och svindlande. Som djurbenen i Salvador Dalis tavlor. Ostadigt och hotfullt.
I mitt nyfunna acceptans av mitt eget grubblande rotade sig en familj tanke. Eller rättare sagt en syskon tanke. Som barn och ungdom tänkte jag mest på föräldrarna, hur de påverkade och styrde och inte påverkade. Mina syskon var bundsförvanter. Min historia blev alltid våran historia. Men nu har jag kommit in på syskonens svindlande tankegång. Och här finns det mängder av tabuer, hinder som förvirrar bort mig från kärnan. Jag vet inte vilken ende jag ska börja grubbla.
Så jag åker ut och badar med mina syskon, känner av stämningen och tillslut vågar jag mig på ett konstaterande. Jag grubblar om oss, vi syskon, bundförvanter, främlingar, medresenärer. Jag tycker vi är viktiga. Snälla tyck det lite ni med.
Men så kommer en sån där stämning två dagar senare. En sån där jag blivit hårt drillad hela min uppväxt att lära känna. Den där irritationen. Någon tänker o-bra (jag bestämde mig tillslut för att Elak var ett för starkt ord) tankar om mig. Och denna någon är ett syskon. Ett av dem jag bara dagar innan visat min smått blyga själ för (om än bara väldigt flyktigt).
Hjärnan slår på auto-pilot. Vad har jag gjort, vad kan man störa sig på och vad kan vara mitt försvar i alla dessa scenarion? Och till sist den viktigaste frågan (och då alltså den jobbigaste): Har jag fel?
När det mest uttalade påhoppet kommer är jag redo. Om det är något mitt grubblande och frågande av bekanta har sagt mig är det att stå upp för sig själv. Att vara RAK. 'De som inte hjälpt till att laga mat kan ju diska' 'Men va spydig du låter, är du irriterad på mig?' 'Nej, va pratar du om?' (sedan säger mamma lågt i mitt öra 'Jag håller med dig')
Jag blev rubbad, mer än vanligt. Hur kan man vara så vårdslös med en relation som våran? Nu när jag, med oerhörd svårighet visat att vi är viktiga, att jag vill att vi ska in på lagning.
--
Tuff dag, av så många anledningar. Om man bara frågade skulle man få veta att jag gav upp min plats på tennisplanen för att låta två andra ha kul, jag tog hand om Hera för att låta mamma bada, jag satt och läste för att inte ge folk skuldkänslor över deras scheman utan mig OCH blev utskickad ur köket 4 gånger för att de sa att inget fanns att göra.
Men han frågar inte. Han blir irriterad.
Han känner mig inte alls
The birth of a soldier
Nancy Botwin har det inte lätt just nu. En smärre kris om man formulerar det milt. Hon går runt med intensivt uppspärrade ögon men som inte ger annat intryck än trötthet. Hon går bestämt men utan att studsa, nästan som att hon flyter fram. Någonstans däri finner man gemensam mark med Nancy. Men hon finns ju inte på riktigt, hon är bara en karaktär i en serie. (Weeds)
Själv svettas jag fram dessa ändlöst blåa dagar. Och det är med en medfödd ångest jag nyvaket ser mina vinröda gardiner lysa som brinnande när de försöker hålla bländande solstrålar ute från min grotta på Södermalm. Jag har nog aldrig riktigt lärt mig uppskatta värme, trots mitt absoluta förakt mot kyla. Det är en sådan där typisk Carina grej att längta hela vintern efter sommar, och sedan förbanna svetten i armhålorna. (Var det för äckligt?) Ingenstans kan jag frodas utan ansträngning, allting är lite jobbigt.
Jag träffade min syster som är min absoluta motsats trots att det har hänt att folk misstar mig för henne. Hon passar in i sommaren, kan springa 5 kilometer spåret i Hellasgården mitt i den varmaste tiden på dagen, flåsa och stånka sig uppför backarna och fortfarande finna tid att skrika "Jag älskar sommaren" till sin man som sprungit i förväg av ren vana och fåfänga (fåfänga var hans eget ord) och sedan när han inte hörde henne skrika det en gång till. Själv får jag håll, blir knallröd i ansiktet av ansträngning och önskar mig någon annan stans. Men jag vet inte vart. jag vet aldrig vart. Bara bort bortbortbort. Detta eviga.
Det var så länge sedan jag hade ett svar, en plats en tid att vara nöjd med.
Jaaaaa... jag läser balla böcker för tillfället som sätter dessa tankar i ruljans. De finns väl altid där men jag hittar så sällan ord att sätta fast dem med. Och när jag hittar något att nåla upp förvirrade funderingar med blir det ofta seriösa frågeställningar och dåligt beskrivande metaforer blandat med en hel del svartsjuka. Jag slutar aldrig förundras över vilket språk jag verkar ha förankrat.
Som nu. Jag känner mig faktiskt laddad och det ville jag få fram här. Men laddningen förloras i segt pladder. Vad jag vill få fram är att jag måste arbeta på att tycka om sommaren när den är här. Och jag är laddad för att börja arbeta med att gå i rätt riktning äntligen.
Jag kan nog bli bra om jag fortsätter grubbla.
Ni kan kalla mig Grubbler08, och se hur all världens sanningar ska upptäckas och filtreras genom min ständigt malande tankegång.
När man är fast
I Douglas Adams bok "Dirk Gentlys holistic detective agency" finns det många mysterier, men ett träffade mig hårdare än det där jävla ankarspelet jag sprang rakt in i under min tid som sjöman (se tidigare blogginlägg för refereser)
och det var mysteriet med soffan.
Mitt emellan alla bortsprungna katter, killen som precis dog vars själ vägrar gå vidare någonstans och ett omöjligt magi-trick finner man den nyköpta soffan. För er som itne läst boken ska jag försöka förklara. Huvudrollen har köpt en ny soffa, men när han skulle bära upp soffan för trapporna i hans lägenhet (trappan kröker sig) så fastnade soffan. Han börjar då försöka trycka och dra lite var stans vilket funkar ett tag men helt plötsligt går det inte alls. Inget går att dra i, inget går att rubba.
Soffan är helt fast.
Ibland är jag en matematiskt omöjlig soffa, utan logik eller rikning.
I serie väg (den enda sanna vägen) är man rätt fast just nu också. Bara ett fjuttigt entourage i veckan har man att se fram emot. Inte ens Michael Ausiellossida är rolig just nu. Bara en massa scoop om de där tråkiga serierna som ingen tittar på på riktigt.
Men när serier inte fyller ut mitt seriebehov har jag på senare tid övergått till youtube vloggar. Och detta i sin tur har lett till att jag nu är över öronen förlkad i en Ausralienska vid namn Natalie (ni hör ju, Natalie, det är som honung för öronen). Hennes username är Communitychannel och hon är underbar. Men kom ihåg att hon är MIN, så ge fan i att ta kontakt med henne eller liknande =)
Egentligen är det bara harry Potter tider nu. Med premiärbiljetterna til Harry POtter 5 i säkert förvar hos Maria (snälla Maria säg att de fortfarande finns, I had to learn the hard way remember?), och sjunde boken beställd för upphämtning så fort akademibokhandeln öppnar den 21 juli känner jag mig faktiskt helt förberedd för två veckor av trollkarlskrig. Men är jag verkligen fördeberedd på att få reda på hur allt slutar?
HELL FUCKING YEAHHHHHH!!!!
Shall I compare thee to a summers day?
We have to get back, Kate
En lostfinal rikare. Och vilken lostfinal!
Varför lyckas de alltid med en bra final? Min gissning är att de inte följer tiden. Asså, det går inte ett år per säsong. Varje säsong har inte ett Thanksgiving- avsnitt, det behöver inte gå ett skolår tills allt ska knytas ihop igen.
En lostsäsong slutar när nästa kapitel tar vid. Det är en bra formel!
säsong 1:
"Don´t do it, the numbers are bad!"
*explosion*
De tittar ner i the hatch
"We are gonne have to take the boy"
OH MY GOOOODDDD! De är inte ensamma på ön, de andra har en BÅT och WTF mate!
Säsong 2
Hatch imploderar i ett lila ljus, är Locke Eko och Desmond döda?
"Hurley, you can go back to your camp"
Jack Kate och Sawyer är kidnappade av the others och Ben (shiiiit) är deras barfotade ledare!
Och klassikern:
"I don´t know what is more disturbing. That the rest of the statue is missing, or that it only has 4 toes"
Och nu... säsong 3.
We have to get back to the Island!
Många frågor och i stort sett helt omöjligt att fundera ut vad som kommer hända härnäst.
Vem är Jacob? Är Kate gravid? Statyn med 4 tår (har hört att de ska komma tillbaka till den i säsong 4), Vilka är de som tar emot samtalet? Kommer the Others och The Losties slås ihop i en enad front mot de okända? Hur kommer Hurley och Claire ta nyheten om Charlie, Hurley har ju förlorat tillräckligt *kramar om*.
Hum detta är bara några av de otaliga frågor som kommer till ytan efter finalen.
CHARLIE
Så. Charlie mötte sin sista stund tillslut. Och redan där väcks en massa frågor. mest av allt: Varför i helvette dog han?
Ok. Så jag har funderat mycket över denna fråga. Jag hatar när folk offrar sig när de inte behöver mest för att det är så otroligt osannolikt att någon skulle göra det. Det förminskar trovärdigheten hos en serie. Jag älskar Lost, vilket alltså betyder att jag MÅSTE koma fram till en vettig anledning för Charlies bortgång.
Så, varför låser han dörren och drunknar?
Well, först och främst låser man dörren från insidan. Låser Charlie så kan resten av "the looking glass" hållas tät. Men detta håller inte hela vägen, varför vill de ha luft i the looking glass, de komer antagligen aldrig komma tillbaka.
Så han låser för Desmonds skull, för att han skulle springa in och prata med Penny annars.
fast jag ser fortfarande att de båda kunde komma ut levande även om Desmond sprungit in, snackat lite med bruden och sedan springer de båda tillbaka och simmar hem.
Hittills är mitt slutgiltiga svar detta:
Desmond har sett Charlie dö 5 gånger nu. Han säger att det är omöjligt att stoppa ödet. Desmond säger att han ser Charlie drunkna och Claire bli räddad.
Charlie vet att han kommer dö inom en snar framtid så han tänker om han kan hjälpa Claire komma hem genom min död tänker jag absolut göra det!
Det finns fortfarande lite frågetecken, som när han knappar in koden säger han sen "so much for fate" och ska precis springa därifrån. Detta visar att han antagligen tänkte prova lyckan och överleva trots attd et skulle rädda Claire.
Äsh. Vad säger ni?
---Veronica Mars har inte slagit sitt sista slag än. Rob Thomas håller just nu på att skriva ett filmmanus om den hämndlystna detektiven och jag, lixom alla ni som läser, vill gärna se detta manus på filmduken. ---
Blä. Back to work.
And remember:
God loves you, as he loved Jacob!
If you can´t top it, take it!
De lovade en "gamechanger" och de levererade. Det är inte ofta sånt händer.
Jag ska skriva mer om Lost finalen vid ett senare tillfälle men nu ska jag gå vidare med Heroes.
Mycket snack på sistone om Heroes. Folk har klagat på mitt negativa blogginlägg om serietidningsserien (Jon!) och andra som tagit mitt inlägg som sanning (och därför inte tittat på serien) har nu börjat undra om min åsikt verkligen stämde eftersom alla runtomkring dem säger att det är en sjukt bra serie.
Jag ÄR seriernas orakel. Min åsikt ÄR lag. Och därför måste detta inlägg skrivas. Jag hittade en artikel på darkUFOs bloggsida (han är Lost-forumens demokratiskt valda regent) där författaren jämför Lost med Heroes.
Läs, lär och acceptera.
Framförallt Jon.
Last night?s episode of Lost threw down the gauntlet for all of American television, daring other shows to shake up their status quo in as major and exciting way as they did. But coming a couple of days after the finale of Heroes ? a finale that even the show?s zombified fans must see as wildly disappointing ? the finale of Lost reads like a major fuck you to the sorry attempts at serialized storytelling it has inspired.
Tim Kring?s Heroes has often been seen as an answer to Lost ? where ABC?s show is all about the mysteries and teasing things out for as long as possible, NBC?s superhero spectacular is unwilling to leave its viewers in the lurch for more than a couple of episodes. It?s part of the show?s basic modus operandi: where Lost has faith in your intelligence and stamina, Heroes knows that its audience isn?t that bright. Never mind Lost?s ambitious literary and philosophical references (?You?ve always been a hero!? is about as philosophical as Kring?s hunk of junk gets), Heroes wants to keep frustration levels at a minimum. To be fair, that isn?t just because the producers know their program appeals to people who hate to think ? they?ve watched Lost?s trajectory and understand that it?s easy to lose the luster of being the hot new show in a blink of an eye. It?s good business sense to keep things as simple as possible on Heroes.
But that?s where the show failed in its finale. Well, it?s one of many places. Lost?s finale had more action, excitement and tension in its first twenty minutes than Heroes? last three episodes had in their entirety. The final battle between Peter Petrelli and Sylar, which has been building for months, was a complete letdown that ended up being a quick fist fight in the street. It?s mystifying that the show didn?t spend more money on those climactic moments (let?s just forget how badly written and directed the finale was ? that?s a given with Heroes. Compare how Heroes looks with how Lost looks, just from a cinematography point of view); Heroes is one of NBC?s big hits, and you would think that a couple of extra bucks would be freed up for the big finish. Hell, we?ve seen how other shows deal with limited budgets ? shows like Battlestar Galactica set up episodes that can be filmed on the cheap, allowing them to splurge on terrific sequences like the Galactica?s atmospheric drop and rescue in the opening arc of the third season. Instead we get a couple of punches and Hiro dropping into an ancient Japan populated by a handful of people. (PS, they?re ripping off the end of Evil Dead II there)
Still, budgets are a reality. One of my favorite TV shows of all time, Buffy the Vampire Slayer, would run headfirst into the budget wall all the time (although almost every season finale of Buffy was more spectacular than the finale of Heroes, and that show was on third rate networks) ? you just hope that the writing and acting can make up for the cheesy snake monster or whatever failed effect is highlighted that week. But Heroes, being one of the most consistently poorly written and directed shows on network TV, doesn?t even have that going for it. The finale sucked from a production value point of view, but it also sucked when looked at as a climax of any sort. Most of the characters we?ve been following all year end up together? for no good reason. Rather than having most of these people actually play roles in the finale, Kring and company have them stand around uselessly. By the time the final minutes of the show happen, Kring and his writers have had all the characters do whatever little bits they had to do ? kill Linderman, help Horned Rim Glasses Man find a floor in a building (easily the lamest role a ?hero? has ever played in an epic), etc ? but because of the show?s incredibly poor pacing we?re left with a paradox: all of these events took too long to happen, and occurred only after the show spent hours and hours spinning its wheels, but at the same time they all happened too early. So while it seems like the show slapped about three episodes of filler in there at the end, it still ends up feeling like the non-Peter and Sylar stories blow their loads too early. Instead of having a massive climax where all these stories wrap up in a short time span, we get trickles of wrap up and then a final fight where most of the characters ? including at least one character IN the fight ? are utterly useless.
That?s to be expected, though. I am not giving in to hyperbole when I say that Heroes is one of the worst written shows I have watched (just look at the episode before, when Hiro learns to be a swordsman in an afternoon and yet doesn?t bother popping into the other room to tell his friend that he?ll be working for a couple of hours, thus giving the writers a cheap excuse to send that friend into some half-assed danger), so having the finale be not just filled with badly conceived narrative but also bad dialogue (see the entire exchange between Shaft and Peter Petrelli) is no surprise. What?s most annoying is how the Heroes finale sums up the show?s contempt for its audience, and how it?s completely different from how Damon Lindelof and Carlton Cuse approach Lost?s viewers.
The anti-climax of Heroes comes not just from the cheap and boring final confrontation, but from the fact that the events of the last minutes ? the ?How to Stop An Exploding Man? of the episode title ? are so transparently obvious to anyone who has watched the show. Heroes has spent most of the season building to this ending, and when the writers got there they chose the single most predictable way to pull it off (despite the thing being full of plot holes. For instance, if Cheerleader shot Peter in the head, he would die but get better as soon as they pulled the bullet out, so that seems like a good way to stop him from blowing up). I think they did this for the simple fact that it makes the fat-headed fans of Heroes feel smart ? ?I called that ending!? Of course you did? so did anyone who watched any previous episodes and had a concept of basic storytelling clichés.
Meanwhile Lost went the absolute opposite direction, delivering a finale that was a complete mindfuck, an ending that no one could have guessed six weeks ago. That?s because the producers know that the fans of Lost ? intelligent, literate people, mostly ? love the sense of excitement that comes from having expectations challenged, not met. The crowd that loves Heroes is the same crowd Robert Zemeckis cuts his trailers for ? the people who want to know exactly what they?re getting when they walk into a theater, the people who choose McDonalds over local food when traveling for that same reason. These people are the lowest common denominator, and Heroes shovels its shit into their happily gaping maws on a weekly basis.
There are other ways in which the Lost finale spanked Heroes ? for one thing Lost has characters that feel three dimensional, who have contradictions and hidden depths, quite the opposite of Heroes? cheap carboard cut-outs (the character who got closest to having anything resembling depth was Nathan Petrelli, and he got blown up? although I?m sure he?ll get better next year), and these characters evolve and change in interesting ? and not predictable (hello, Peter Petrelli and Hiro Nakamura arcs of gaining confidence) ? ways. Lost has a more exciting and intriguing concept and set up as opposed to Heroes? Comic Books? Greatest Hits stories. But when the dust settles at the end of this week, the truth is that the biggest difference is how the two shows treat their fans. I?d rather have Lindelof and Cuse think of me as so smart that they can throw in tiny hints and also little bits of disinformation to keep me guessing over Kring thinking his fans are too stupid to be able to deal with actual shock or excitement.
Happy Lostday
The CW är seriemördare!***
Högen av serier jag hade framför mig är avverkad. Ni finner mig i ett villrådigt stadie. Den annalkande sommartorkan vill jag inte ens tänka på.
Min nuvarande despration får mig att tänka tillbaka till början, då det bara fanns Scrubs och sen O.C och häromkvällen återupplevde jag de första fem asnitten av just O.C. Och redan efter något avsnitt kom Weavil fram i rutan och spöade upp Ryan. Weavil är altså en av mina älsklingar från Veronica Mars.
Och så helt plöttsligt står jag face to face med det jag försökt ryma från hela veckan:
Idag dör Veronica Mars.
Det är svårt att förtränga en serie medan man fortsätter titta på andra för skådsar är som könsjukdomar: They get around. *drums please!*
Onsdagen är inte en lätt dag för mig. Även om ett nytt Ausello Report kommit som meddelat att Gilmore Girls KANSKE ska börja arbeta md n TV film som ska knyta ihop alla loose ends knyer det inte ihop hålet där mitthjärta brukade bulta. Onsdagar känns redan gråare, trots att Veronica inte har dödats än. *
Efter six feet under, och nu när Veronica läggs ner i marken fann jag det passande att gå vidare med serien Dead Like Me (mitt liv som död) som skildrar hur "livet" som lieman ser ut. Och som vanligt blir jag träffad av igenkännarpilen i ett tidigt skede. Huvudrollen George är motvillig till att skafa jobb, motvillig att plugga, motvillig att vara intreserad av något eftersom det leder till nya jobbgare utmaningar som sedan resulterr i misslyckande. Hon är förståss mycket ballare än jag (som de så ofta är**) för hon är ärligare mot sig själv och andra. Hon försöker inte ens, vilket gör henne ard core och otroligt tuff. Jag är mesigare, vill att folk ska gilla mig och vill göra saker och vill och vill och vill, men gör ingenting. Men för att återgå. Dead Like me är hittills skitbra, en sån där ovanlig serie som faktiskt kändes skitbra redan från första avsnittet. Och jag älskar att den har en egen mytologi! Det ska bli spännande att se hur allt spelar ut sig.
Men det jag ville komma till var att trots att denna serie känns guld så är jag ändå inte glad. Veronica Mars har lagts ner och det gör mig inte bara ledsen för att jag förlorat världens bästa serie utan också ledsen över att jag nu är räd för att fästa mig vid en serie. Vad som hellst kan hända, serier läggs ner varje säsong och jag har ingenting att säja till om.
Dead like me är iofs redan slut, men det finns en tyngd i bröstet och det är känslan av att min serie-era blir tunnare och tunnare. Alla mina serier försvinner.
OK.... jag är melodramatisk, jag vet. Jag håller nu på att leta nya serier, Sopranos och 24 är funderingar. Min serie-era kommer blomma upp igen och att se om The O.C har fått mig att hitta min frågeställning till min kommande doktorsavhandling. Den rockar. Så fett. Jag kan typ inte vänta tills jag kan bli doktor i serier. MUUUMMMMS!
I andra, ycket mindre viktiga områden, såg jag Pirates 3 inatt, det var fett. Filmen var helt ok, jag gillade den nog mer än vad den förtjänade. Basse flyttar snart hem för alltid (eller iallafall tills dess han får nästa militära uppdrag och sticker ifrån mig =)). Gotland närmar sig. Det känns lite varmare i luften. Jag ska hem till Bruno på tacomiddag och de två sista Veronica Mars avsnitten väntar på mig hemma.
Nästa gång i hörs ska jag vara positivare. Om denna vecka inte vore så sorglig skulle de vara grym. Alla serier har sin final nu ju.
Lost kommer bli tokig. I have a feeling.
Tills dess, här har ni en funderare:
Scrubs season 7 will begin with a marriage
* Veronica kommer inte dö i serien, utan hennes serie läggs ner och jag ser det som mord.
** Claire Fisher i Six Feet Under
*** HAHAHHAHAHHAHA.... FAN VA JAG ÄR ROLIG! Hoppas Veronica Mars kommer tillbaka för att lista ut vem som mördade henne..... oooo.. I am liking it already! (till er som intee hänger med är CW TVbolaget som lade ner Veronica Mars
Remember LoVe!
Tillslut; nackskottet!
En lite sen varning
A town Risk, what does A town risk mean Will?
*Will blir electrocuted när han tar på grejjen*
oh.... At own risk, worry will
Detta var taget från ett Fresh Prince avsnitt. Jag vet att det inte var kul, poch att det blev om möjligt ännu tråkigare när man skrev ner det men denna blogg handlar mycket om serier. Och det är inte ofta man har en klockren Fresh Prince dialog att lägga in.
man tar det man har.
Så, sammanfattning
Spending time with "a working girl" is A town risk!
Life of a working girl (in a non-prostitute way)
Nu har CW och Warner Bros officiellt uttalat att gilmore girls 7de säsong kommer att bli deras sista. De kunde inte komma överrens om en deal och till slut ska denna klassiker läggas ner. Det är en kär vän till mig och det är klart att hjärtat mitt brister lite när den behöver släppa ännu en serie, men å andra sidan ger det Veronica Mars mer chans att bli upplockade för en fjärde säsong som enligt källor som arbetar med programmet antagligen kommer hoppa fram fem år i tiden då Veronica blivit en FBI agent. Då kan de lätt ha ett STORT mysterium igen a la the Lilly Kane murder. Då har det gått fem år så då kan mycket smaskigt ha hänt och framförallt kan det bli drama med Logan Echolls igen.
LoVe= den bästa kärlekssagan i seriers historia!
And in other news (not television related, Yes there is a life beyond the box, not a grand one for sure, but still a glimmer) Har lite jobb nu. Jobbar på Pronto till i mitten av juni, samt Änglabröd på helger. Bissy bissy.
Annars har jag haft ett 8 veckors uppehåll i att skriva blogg, detta är förståss på grund utav Pussycat Dolls hostile takeover av Veronica Mars. Jag har strejkat, vägrat acceptera att världen kan vara så grym. Sen blev det bara värre och värre när WWBTNPD (who will be the next pussycat doll) fick otroligt bra tittarsiffror och Veronica Mars fortfarande hänger kvar med en sytråd.
Upprörande är inte ens första bokstaven av den bok av hat jag känner inför detta faktum.
Oj, jag märkte inte ens att jag återkommit till TV inom bara någon mening. Nåväl, gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka.
Heroes senaste avsnitt var det bästa i dess korta historia. Lost verkar hålla en stadig och hög standard på sina avsnitt, och säsongsavslutning (dubbelavsnitt) nalkas där jag have it on good athority att 4 personer kommer dö i en Losies och Others sammandrabbning. Bara Sawyer, Kate och Jack lever (varav jag nästan fått det bekräftat att Jack inte kommer ryka denna säsong iallfall) så är jag nöjd. Men jag befarar att Sayid, Charlie och kanske Lock kan ligga risigt till.
Har ni några andra gissningar?
Det är inte bara lost som drar ner på de levande, ivriga rykten går om att Chloe Sullivan i Smallville är näste man till rakning i dödens frisörsalong. Iallfall ska de döda någon stor roll och något säger mig att lex Luthor och Clark Kent eller Lois Lane inte lär vara en av dem. Lana är för viktig och då har vi typ bara Chloe kvar. Och detta passar ju bra för hon har ju precis upptäckt att hon har en special power utan att veta vad det är än.
Humm.... låter spännande ialfall, men är det chloe som dör vet jag att jag inte är den enda som kommer sakna henne. Robin? är du där någonstans? Jag vet att du gråter när du läser detta, det kommer kännas tungt ett tag men tillslut finner man ett sätt att gå vidare.
Påminn mig att efter alla finaler som kommer i maj ska jag ha ett inlägg dedikerat till de vi förlorat från våra älskade serier.
På mer uppiggande nyheter har ju Entourage dragit igång efter sitt oförlåtliga år av uppehåll mitt i säsongen. Vinnie Chase och hans crew lever fortfarande the good life så vi andra dödliga slipper. God bless them. Spoilers för Entourage är faktiskt rätt ovanliga eftersom handlingen är rätt obetydlig. men jag har faktiskt lyckats skramla fram två Ari-relaterade spoilers.
Aris fru kommer ge sig in i skådespelarbranchen igen (han var skådis innan hon gifta sig). Hon kommer då behöva hångla med sin motspelare, vilket inte kommer sitta väl hos Ari.
OCH för att spä på Aris problem kommer världens bästa assistent Lloyd att skaffa sig en grabb, vilket tillslut kommer leda till att han slutar (hur bestående det är är dock inte klart för mig, jag gissar att han bara slutar ett kort tag tills Ari ber honom komma tillbaka, för Lloyd är ju helt underbar). Michael Aussiello, han som berättar dessa spoilers förklarar att man inte sett något förrän man sett Ari vara svartsjuk och tvingas svara sin egen telefon!
I can´t wait. Ari rules, en intensivare person är förhoppningsvis omöjlig att hitta.
Vad tittar jag mer på? *funderar*
massmördare, sjömän och hotet mot telefonförsäljarna
Så, jag har börjat titta på Dexter (en ny amerikansk serie som handlar om hur det skulle se ut om en psykomassmurderer arbetade för att lösa brott, vilket kusligt nog inte vore så dåligt) och börjat märke en del liknelser mellan seriens huvudroll och mig själv. Men inga stora saker, jag håller inte just nu på att outa mig själv på min blogg för publicitet (men jag har haft bisexuella upplevelser om det säljer!) och sanningen är att skulle ni rannsaka min lägenhet borde ni hitta en skadeskjuten Aloe Vera i sina sista andetag. Men vad jag egentligen menar med att vi är lika, Dexter och jag, är att vi båda lever helt i huvudet. Ibland skådespelar jag för att passa in. Ibland vet jag inte om "Jag" finns utan undrar om jag bara har fuskat till mig ett "jag" som inte är jag.
ok.... nog flummerier. Dexter är bra, rå och bra. Borde köpas in till Sverige av svt.
Del två av detta blogginlägg utan kärna:
Jag har haft en känsla i vårluften, en längtan till en ensam skuta i Stockholms vågande skärgård. Nio dagar på Constantia. Nio dagar som befann sig innan Carina part II eller part V jag vet inte vilken part det är längre men vad jag menade var innan Bruno och Olle, innan Riddarfjärdens Gymnasium och innan serier satt klorna i mig på riktigt. Längtan är fel ord, erinran kanske passar bättre. Jag tänker inte ofta tillbaka på min tid som sjöman på de farliga haven, men så plötsligt landar ett slags färskt solsken lugnt över Stockholms yta och tar mig seglande därifrån.
Jag har varit en riktig sjöman, inte bara som en semester. Vi gick på grund, skrubbade rent potatisar med balja och sopkvast, råkade segla rakt in i ett naturreservat för sälar och en gång exploderade spisen och brände upp allt hår på vår kocks båda ben. Den enda gången stormen hälsade på hade jag och mitt arbetslag nattvakten vilket förstås resulterade i att jag spydde över räcket medan Hakon, vår norska kapten, bredbent spelade dragspel i fören.
Det var jag och Johan... eller hette han Johan? Första natten på båten var vi för många kroppar för antalet sovplatser. Jag frågade Johan om han ville sova i min säng, jag minns inte stunden jag frågade men jag kommer ihåg att det kändes lugnt. Inte alls pinsamt, jag var aldrig orolig för att han skulle säga nej för det var han och jag, redan från första sekunden vi sågs. Medan vi seglade genom skärgården planerade vi vilken segelbåt vi skulle köpa så fort vi hade pengar, vi hade gemensam ekonomi (Carina, jag köpte lite Keso till dig men de hade ingen sojakorv!) och vi var, humm hur förklarar man, vi var bara självklara. Men vi gjorde aldrig något. Ingen kyss ingenting.
Jag vet inte riktigt varför minnet av Johan ska ha en egen del i min blogg egentligen. Men detta är ett minne som är mitt eget, helt utanför det liv jag lever. Det kanske är därför det kommer tillbaka då och då, för att annars skulle jag till slut tro att det aldrig hänt. Jag och Johan blev aldrig komplicerade, vi råkade bara dela nio dagar i julis molnfria skärgård.
Del tre av detta inlägg, och försök gärna att glömma hur smörigt och fjantigt del två var:
Jag har delat ut lappar i två veckor nu. Ja, jag erkänner, jag jobbar som en sån där jobbig typ som kränker ens privatliv och tvingar till konfrontation. "Nybakt frukostbröd levererat till dörren?" säger jag käckt medan folk tyst fantiserar om hur de kväver mig genom att rulla ihop mina ändlösa rosa lappar och trycka in dem i min käcka käft.
Det är inte ett glamouröst jobb.
Det är inte ett varmt jobb.
Det är inte ett omväxlande och utmanande jobb.
Men det är en lektion i att vara mobbad.
Folk som ser mig på andra sidan gatan tittar raskt bort och man går gärna en obekväm omväg involverande pendlande yxor än att gå förbi mig. Jag gör det också med de 30 greenpeace arbetarna som står vid medis, jag vet ju precis hur jobbiga vi är.
Men jag måste ändå säga att jag har ett snäppet större förakt för telemarketing folk, telemarketörer if you will. De infiltrerar ens hembas, sin lugna oas vilket gör dem till en farligare fiende. Men om man funderar ett varv till är de också lite modiga. För tänk om Gud eller aliens eller någon annan mäktig instans tvingar oss avrätta eller ge bort 100 000 människor för fortsatt överlevnad av vår tvåbenta ras, då är det ju telemarketingfolket som ryker i första hand, de och Americas next Pussycat Doll finallister, kronofogden och Lisa M från mellanstadiet som la penslar i min sko i ett rätt så udda försök att mobba mig (hennes namn har ändrats i risk att jag åker in för olaga hot om hennes riktiga identitet ges ut, särskilt med tanke på del ett av denna blogg där jag erkänner mina liknelser med Dexter, men detta var ju mest på skämt, "Lisa M" är säkert jätte snäll nu och fin och bra och har förhoppningsvis lämnat sina penseldroppande dagar bakom sig).
Nå.... det var allt. Nu ska jag sluta skriva för denna gång så det är bäst att ni slutar läsa.
Härligt med vår, jag tror det är slutsatsen.
Döda the next pussycat doll! redux
Jag menar fortfarande inte att uppmana till mord. Jag medger att jag aldrig gråtit när Bambis mamma dog (och ärligt talat tyckte att den Disneyfilmen var tråkigt rakt igenom), men jag kan svära på att jag grät floder när Marissa gick bort i O.C, jag gick omkring som vilsen och sörjde i tre dagar framöver. Vad jag vill förklara med detta långa snedsteg i berättandet är att jag använder ordet "döda" i titeln för att få uttryck för mitt ofantliga hat för denna karamelldoppade-popkorn serie och dess billiga sätt att använda skitsnygga kroppar för att hypnotisera den intet anande Amerikanska publiken.
Onsdag.
Ah! In the golden ages brukade jag plocka två väldigt speciella blommor denna vackra veckodag. Dess knoppar precis nyöppnade. Deras givna namn var Gilmore Girls och Veronica Mars, men jag kallade dem i brist på ett bättre ord för änglar. Och även om jag, denna onsdakväll haft nöjet att se de sista avsnitten som finns till denna punkt i Battlestar Galactica (oh my Gods! What the frack is going on!) så kan jag inte dränka bort änglakören som sjunger hjärtskärande i horisonten.
Fastän det kan verka hopplöst, i vissa fall omöjligt, så finner man ett sätt att gå vidare. De 200 avsnitten av Naruto jag inte än sett får agera förband. Tillsammans kan vi ta oss igenom även denna meningslösa förlust.
Ta gärna en sekund till ur era händelserikt vackra liv och skänk en tanke till mina två blommor, som sakta vissnar i mörkret.