Grinshen (som på beställning)
Så julen är här igen, trots att jag varje år skriver till tomten att jag önskar att bara för en gång skull få slippa. Men tomten är död och mina önskningar är alltid sist på hans icke-existerande lista.
Julen är det stora illamåendets högtid blandat med en total meltdown av roligheter. TV programmen drar sig tillbaka och byts ut av julfilmer från 90-talet med Tim the Toolman Tailor i huvudrollen. Vännerna stannar hemma och tar det lugnt med familjen. Affärerna stänger, snön dämpar ljudvågorna och lämnar oss, mig, instängda i tystaden. Julgodiset smakar bara socker och smör, saffran är skitäckligt och lämnar alla hus luktandes av värme som sakta kväver en ensam sommarhöstvår-flicka.
Den där klumpen i magen av uttråkan blandat med panik är min enda konstant. Den där klumpen som föddes ur vissa söndagar när man var liten, då man inte skulle till skolan, inte hade några andra planer och man bara visste, från sekunden man vaknade att man skulle ha en långtråkig dag.
mamma jag är uttråkad
Du kan städa rummet
klamp klaml klamp iväg till sovrummet igen.
Alla laddar, alla har en plan. Jag äter mina sojakorvar framför en nyköpt anime box och bara önskar att folk är redo imorgon.
Detta år har jag försökt hålla mig positiv. Jag har lärt mig att det finns folk som liknar mig som faktiskt, helt ärligt, älskar julen. Jag har försökt hitta det sättet att tänka, men det är som att gå på lina under en storm över ett stort svart gap.
Det verkar som att jag inte kan vara du trots allt
Jag är Grinshen. Den som hatar glädjedagar, förstör för andra och är grön i ansiktet. Jag är Grinshen som aldrig haft en chockladkalender, som finner glädjen i ölen på julafton och som får ångest av julgranar. Jag är Grinshen som är så anti julfilmer att jag inte ens sett Grinshen!
Men det finns några ljusare sockerkorn i skräpbakelsen som utgör Julafton. Pepparkakor med Glacyr. Minnen av Basse och Rabarber. Sojakorv med potatis och keso. Och allt som glittrar.
---
'Where're you going Cowboy?'
'Nowhere special'
'I always wanted to go there'
Detta lyckorus av höst och sensommar som nu känns ruttet. Kroppen min mår illa, men själen min vill ha mer och mer. Men själen vill ha så mycket, så mycket som aldrig kommer bli och jag måste hindra dessa cravings. Alltid vill jag och samtidigt inte. Inget känns värt priset som betalas.
Jag vill sitta på ålderdomshemmet och prata om då grabbarna levde och prostataproblemen de led av. Hosta länge när vi skrattar rått åt fräckheter vi levt igenom i livet. Dricka wiskey och kanske börja röka. Vara 85 och bara slacka. Kan vi fixa det? Kan vi bygga upp något tillräckligt stort för att orka hålla upp 60 år till? KAnske då kan vi äntligen våga säga allt det där andra.
Och jag håller med om orden. Dessa skitsaker som förstör och säger fel och itne riktigt kan placera. De får blogginlägg att låta depressiva när man egentligen bara vill fundera ett tag. Och dessa hemligehter, skit man håller inne och de viktiga dialogerna i berusat stadie som senare viftas bort med ett "jävlar va full jag var igår".
Revolutionen skjuts ständigt upp pga svårigheterna av att vara så magisk man faktiskt är.
Så God Jul, skål och må Ferdinand äntligen sluta visas!
Julen är det stora illamåendets högtid blandat med en total meltdown av roligheter. TV programmen drar sig tillbaka och byts ut av julfilmer från 90-talet med Tim the Toolman Tailor i huvudrollen. Vännerna stannar hemma och tar det lugnt med familjen. Affärerna stänger, snön dämpar ljudvågorna och lämnar oss, mig, instängda i tystaden. Julgodiset smakar bara socker och smör, saffran är skitäckligt och lämnar alla hus luktandes av värme som sakta kväver en ensam sommarhöstvår-flicka.
Den där klumpen i magen av uttråkan blandat med panik är min enda konstant. Den där klumpen som föddes ur vissa söndagar när man var liten, då man inte skulle till skolan, inte hade några andra planer och man bara visste, från sekunden man vaknade att man skulle ha en långtråkig dag.
mamma jag är uttråkad
Du kan städa rummet
klamp klaml klamp iväg till sovrummet igen.
Alla laddar, alla har en plan. Jag äter mina sojakorvar framför en nyköpt anime box och bara önskar att folk är redo imorgon.
Detta år har jag försökt hålla mig positiv. Jag har lärt mig att det finns folk som liknar mig som faktiskt, helt ärligt, älskar julen. Jag har försökt hitta det sättet att tänka, men det är som att gå på lina under en storm över ett stort svart gap.
Det verkar som att jag inte kan vara du trots allt
Jag är Grinshen. Den som hatar glädjedagar, förstör för andra och är grön i ansiktet. Jag är Grinshen som aldrig haft en chockladkalender, som finner glädjen i ölen på julafton och som får ångest av julgranar. Jag är Grinshen som är så anti julfilmer att jag inte ens sett Grinshen!
Men det finns några ljusare sockerkorn i skräpbakelsen som utgör Julafton. Pepparkakor med Glacyr. Minnen av Basse och Rabarber. Sojakorv med potatis och keso. Och allt som glittrar.
---
'Where're you going Cowboy?'
'Nowhere special'
'I always wanted to go there'
Detta lyckorus av höst och sensommar som nu känns ruttet. Kroppen min mår illa, men själen min vill ha mer och mer. Men själen vill ha så mycket, så mycket som aldrig kommer bli och jag måste hindra dessa cravings. Alltid vill jag och samtidigt inte. Inget känns värt priset som betalas.
Jag vill sitta på ålderdomshemmet och prata om då grabbarna levde och prostataproblemen de led av. Hosta länge när vi skrattar rått åt fräckheter vi levt igenom i livet. Dricka wiskey och kanske börja röka. Vara 85 och bara slacka. Kan vi fixa det? Kan vi bygga upp något tillräckligt stort för att orka hålla upp 60 år till? KAnske då kan vi äntligen våga säga allt det där andra.
Och jag håller med om orden. Dessa skitsaker som förstör och säger fel och itne riktigt kan placera. De får blogginlägg att låta depressiva när man egentligen bara vill fundera ett tag. Och dessa hemligehter, skit man håller inne och de viktiga dialogerna i berusat stadie som senare viftas bort med ett "jävlar va full jag var igår".
Revolutionen skjuts ständigt upp pga svårigheterna av att vara så magisk man faktiskt är.
Så God Jul, skål och må Ferdinand äntligen sluta visas!